Det fattas en skruv...

Svinto gjorde susen.

Visst blev det fint när sista försöket av rengöring fungerade? Svinto heter lösningen och är ett riktigt universalmedel vid svåra fall. Det kan ju inte användas till allt men bra när inget annat hjälper. Sen kom nästa problem. Det finns inga skruvar i dagens sortiment som är anpassade till detta. Kontakter med bekanta i byggbranschen bekräftade att så var fallet. "Försök med båtsortimentet. Där finns behov fortfarande av gamla grejer som ska passa till mässing. Kundsegmentet är gamla original som renoverar och håller igång gamla grejer som sett bättre dar". Så var det sagt. Vi är gamla original som sett bättre dar. Med skruvar som fattas. Men det visste vi ju redan.

Strutsen i sanden

Återigen har en undersökning kommit fram till att  våldsamma datorspel inte har någon koppling till ett aggressivt och våldsamt agerande/beteende. Senaste budet kom från Statens Medieråd. Däremot skulle andra faktorer kunna spela en viss roll, som våld i närmiljö eller missbruk. Frågan om sanningshalt dyker upp i mitt inre. För 30 år sedan diskuterades videovåldet. Vad som visades då var nog intet mot vad som finns idag. För några veckor sedan yttrade en kvinna i reklambranschen att det fanns ett klart samband mellan reklam och konsumtion. Då är frågan: hur kommer det sig att vi påverkas i det ena fallet men inte i det andra? Vems ärenden går Statens medieråd?

Inte guld-men nästan!

 Man får inte vara för modern. Då blir man så fort omodern.

Husrenoveringen innebar tillvaratagande av nästan allt. Återanvändningen gick parallellt med nytillverkningen. Kvar fanns innetrappan i befintligt men rengjort skick. Något sa mig att behålla den som den var men från omgivningen kom påtryckningar redan från början. "Ska ni inte renovera trappan?" Till slut föll jag för grupptrycket och inledde operationen nu efter nära två år. Som redan berättats har slipning och målning genomförts. För att behålla trappans karaktär skulle den egentligen inte förändras alltför mycket, bara få en ny finish så att säga.
Idag var mattläggaren här och undrade varför vi valt linoleum för det gör inga andra. Sen berättade han att såna mässingslister som fanns tidigare inte går att få tag i. Han hade ALDRIG satt upp några överhuvudtaget under sin karriär i branschen. Däremot ryckt loss. "Moderna lister viker över mer och går inte att få en sväng på. Dessutom gör man raka trappsteg idag och lägger dit en nålfiltsmatta".
Makens ansiktsuttryck när jag kom hem från arbetet skvallrade om ett förestående hjärtflimmer. Listig som jag är (om uttrycket tillåts i detta ärende) begav jag mig till listernas bortglömda hörn där man lägger sånt som ska slängas, hämtade in de ratade listerna och skrubbade dem så rent jag kunde. Nu väntar ett stålbad....flåt mässingsbad i citronsyra, diskmedel och vatten och vips, blir de nästan som nya igen. Fint rundad kant som precis täcker mattkanten. Det nedersta vackert svängda trappsteget får en kant som NÄSTAN är OK. Sen får de vara hur omoderna som helst bara de fyller sin funktion. Vem vet, på svarta börsen betingar de kanske ett ganska stort värde?

Var går gränsen?

Man upphör inte att förvåna sig över hur våra politiker gör det ena klavertrampet efter det andra. Hur kan vår kulturminister ens komma på tanken att skära i och förmodligen äta upp en bit av denna ytterst osmakliga s k installation (tårta?) som visades från World Art Day på Moderna Museet. Finns det ingen spärr som slår till när man hamnar i en sån situation? Hon hävdade att det inte finns några spärrar för den fria konsten men var går gränsen mellan konst och osmaklighet. Det kanske inte ska ses som rasism som flera hävdade utan kannibalism, det spelar ingen roll vilken hudfärg som avses. Det var lika frånstötande vilket det än hade varit. Smaken är som baken, delad, men att hävda att det är konst är att gå för långt. Möjligen konstigt. Hon kunde kanske räddat situationen genom att föreslå de församlade att sjunga: We shall overcome?

Nästan klart

Som nästan färdigrehabiliterad efter förkylningen gav jag mig i kast med trapprenoveringen. Det har tagit sin tid men tid är oändlig. Däremot inte den färdigstrykningsfernissan som skulle på som grädde på moset. När endast två steg kvarstod så var fernissan slut. Eftersom färghandlare sällan eller aldrig har jouröppet kan jag njuta av arbetet ytterligare en dag. Svårigheten är att stänga ute de fyrfota långhåriga vännerna som gärna vill vara med. Men vadå, vad är en burk färg jämfört med digerdöden, svininfluensan, jordbävningar mm. Ingenting.

Fredagen den 13...



...sägs vara en otursdag. Inte för mig i alla fall. Idag är jag äntligen på benen efter en rejäl förkylning. Det innebar sängläge på födelsedagen men det är sånt man får ta. Kära vänner och anhöriga grattade meddelst telefonsamtal och vackra kort vilket gjorde eländet lättare att bära. Ute grönskar krusbär, svarta vinbär, björnbär och hallon. Lika fantastiskt varje gång att se de späda skotten som trotsat vintern och tittar fram igen. Då får man livslusten tillbaka.



Undret i lagårn. En liten kungsängslilja har vaknat i krukan.

En kanske 100-årig krusbärsbuske

Vi hade inte miljötänk

---

Följande dök upp på min epost idag och jag vill gärna dela med mig: Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är problemet. "Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer." Hon hade förstås rätt i en sak - vår generation hade inte miljötänket på "vår tid" Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg vad vi hade.. Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade. Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk. Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk. Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då. På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk - inte som halva Gotland. I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar. På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då. Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller köpa vattnet på flaska varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då. På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. Vi behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i rymden för att hitta närmsta pizzeria. Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var bara för att vi inte hade "miljötänk"? PS. Idag har jag miljötänk och erfarenhet av NÄSTAN allt som uppräknas vilket medför att jag tex alltid tar med kassar till affären.DS

Språkmisshandel

Allt oftare ser man knepiga meningar i skrift. Man förväntar sig att reportrar och andra skriftställare ska ha en god insikt i svenska språket men förändringen är konstant. Så har säkert språket (inte bara svenskan) förändrats genom tiderna men det framgår med all önskvärd tydlighet att skriftspråket inte är lika viktigt i skolan som friheten att uttrycka sig. Trots att det är i unga år som man lättast kan lära sig hur ord stavas så bortser lärarna från felaktigheter. Det gäller även meningsbyggnad. Tydligen ska barnen ta ansvar för det på egen hand. Ibland kan det bli ganska lustigt. Idag fick jag ett mail från en känd strumpleverantör. Rubriken löd: Strumpan med lös resår som sitter uppe sedan 1993. Jag undrar hur den strumpan är beskaffad för att inte tala om foten den sitter på.

Så går det till i Vedens härad

Klarbärsträdet var så rutttet att det nästan välte av egen kraft

Både ris och ved

Hur kunde det hamna långt här ute?

En mjölkkärra kan användas till mycket

Risigt värre

Än en gång har vi fått erfara att vi bor i Vedens härad. Resultatet av askkapningen häromdagen resulterade naturligtvis i kroppsarbete. Som de vana slitvargar vi är så har vi fått ordning på en del men än återstår mycket. Men det är en dag i morgon också. Förra grannen cyklade förbi när han lämnat traktorn för dagen och vi fick en pratstund där vi konstaterade att det finns olika sätt att hålla kroppen i trim på. Nu har vi i alla fall material till årets påskbrasa. Det vete 17 om det inte blir till en majbrasa också. Den som lever får se. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Nu va dä gjort farmor......

....sa jag för mig själv när laxen var "nergrävd". Massor med dill, krossad vitpeppar, salt och socker fick sällskap i paketet som ställdes in i kylskåpet. Ordstävet och den gravade laxen är tradition i vår familj sedan många år och vi gläds åt att systrar med respektive liksom våra barn kommer hit till långfredagstraditionen. I alla år gjorde mor laxen och vi träffades i Nordtorp och familjerna växte medan mor blev gammal. Det som nästan var ett mysterium har nu blivit en enkel uppgift (det finns ju kokböcker) och traditionen lever vidare. Påsken ägnades även förr åt städning av trädgården eftersom de gamla askarna släppte ifrån sig en mängd grenar och pinnar vilka bidrog till påskbrasan. Denna påsk är hela trädgården full med nersågade grenar som det krävs mycket mannakraft och även traktor till att forsla bort. Asksjukan har som bekant gjort att vårdträden måst kapas minst en tredjedel för att orka med några år till. Längre än så hoppas vi. Askarna blir till aska liksom det mesta är förgängligt. Det sista klarbärsträdet fick även det fara hädan trots stor tvekan från min sida. Det var mest en risbuske kvar och ingen direkt prydnad även om en del trädgårdsfantaster tycker att även döda träd i trädgården ska stå kvar. En deprimerande syn som jag inte delar. Men nya träd ska få plats och berika oss med såväl blommor som frukt liksom livet måste gå vidare.

Ny flytt och missad attraktion



Den dåliga bildkvaliten beror på otvättade fönster.

I fredags var det dags igen att flytta. Inte från hemmet men väl från den arbetsplats vi (Toarpskonsult AB) haft i Knallerian i ett par år. Kontoret flyttas nu närmare centrum och till nymålade fräscha lokaler. Gamla och nya flyttkartonger är fyllda för att packas upp igen i morgon. Papper och pärmar väger bly om man så säger. Tyvärr sker flytten innan Ryavallens och Borås senaste begivenhet är klar. Från tidigt på senvintern har det grävts runt gräsplanen för att lämna plats för travbanan som ska invigas i maj. Vi hade haft bästa åskådarplatsen för att kunna se Lunchtravet om vi stannat kvar! Men då hade det väl inte blivit så mycket bevänt med bokföringen. Knalleland behöver denna attraktion som komplement till övrig verksamhet. Vi får titta på trafiken på Norrby Långgata istället.