Idag är det ett år sedan jag började blogga. Sett i backspegeln är det ett sätt att skriva ner reflektioner och vad som dyker upp just då man skriver. En offentlig dagbok i viss mån (som världen är full av) men ett slags tidsdokument om man så vill. Tanken var att sluta efter ett år. Vi får väl se hur det blir.
Efter en vecka med besök av barn och barnbarn styrdes kosan mot Stockholm och den sedan länge bokade konserten med Paul Simon. I väntan på kvällens höjdpunkt gjordes en tur med Globens attraction, SkyWiew med utsikt över den Kungliga Huvudstaden. En fantastisk resa för den icke höjdrädde:
Konserten däremot blev något av en besvikelse där ljudkvalitén var urusel och långt ifrån den klass man kan förvänta. Skränig, alltför hög och där alla instrument och texter blandades i en enda soppa. All
frasering, (förtydligande av en musikkompositions frasbyggnad genom förändringar i tonstyrka, mindre rytmiska förskjutningar och pauser) var omöjlig att uppfatta med andra ord. Paul Simon är ju känd för sina texter och sitt gitarrspel och hade nog kommit mera till sin rätt
i en mindre lokal. Många stycken var onödigt långa och de erbjudna hörselpropparna vid entren skulle gjort nytta om de inköpts. Konsekvens: morgondagens människor kommer att vara gravt hörselskadade om inget görs (om det inte redan är för sent). Nu hör det väl till allmänbildningen att man ska ha upplevt några av "de stora" i verkligheten även om det består av en liten figur i en jättelokal långt borta på en scen där kikare krävs. Nog gnällt om detta. Det var ändå värt besöket även om det var mycket skrik för lite ull som han sa som klippte grisen. Här följer något av det bättre mot slutet av konserten när ljudteknikerna vaknat till men det var så dags då:
Dagens väder styr ofta sysslorna. Idag var ingen dag för utomhusarbete emedan regnet vällde ner som om det aldrig hade något slut. Den minnesgode kanske kommer ihåg att jag skröt om mässingslisterna till trappan? Sen dess har de legat inrullade i en tidning och varit ivägen i tvättstugan. Det tog lååång tid innan vi hittade skruvar som passade. Det har sedan dess varit ännu längre s.k. ställtid vilket innebär att så länge man inte försökt sig på att skruva dit dom så har man inte heller misslyckats. Nu var det dags, jag hade inte längre någon ursäkt att ta till. Med hjärtat i halsgropen och Gud i hågen skred jag alltså till verket. Och kan man tänka sig, nu är dom äntligen på plats! Med svetten lackande och näven skinnflådd kan jag alltså lägga ytterligare en uppgift till handlingarna. Tilläggas skall att maken under tiden bytte knivar på Petra, grundmålade dörren och lagade mat. Bara han slapp skruva fast listerna så var han nöjd.
