Den som kan sin historia och är uppväxt med psalmsång och morgonbön i skolan utan att ha tagit skada känner till var rubriken kommer ifrån. Att livet går vidare trots stora sorger och förluster är bara att konstatera. Att saknaden gör sig påmind, inte i det stora utan det lilla och hugger till i de mest oförutsägbara stunder får man leva med. Att mista den som står en närmast är något vi alla kommer att uppleva förr eller senare. Då är det en fördel om man fått "öva" genom livet. "Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kommer härifrån med livet i behåll" som någon myntade. Hur vi sedan hanterar det är olika beroende på hur vi tagit intryck och hunnit med att lyssna inåt i våra liv. Vågar vi lyssna till vårt inre idag eller ens ha tyst omkring oss? Måste det alltid vara något ljud som stänger ute tankarna, i öronsnäckan på motionsspåret, i kassan på hamburgerbaren, i köpcentret? Vi överöses med artificiellt ljud varhelst vi befinner oss och ibland kan vi inte välja bort det. Vi stressar som galna på arbetet och i bilen och blir oerhört irriterade på framförvarande förare som kör för sakta fast han/hon håller hastighetsgränserna. Dagens människor blir kränkta för allt och den som gjort något fel blånekar fast motsatsen är uppenbar. Att man aldrig kan komma först i kön, det kommer alltid att vara nån före, att man inte sparar tid på att gasa sig förbi andra är inget som dagens människa upptäcker. Det gäller att vara först, störst och mest betydelsefull. Kontentan av detta? Världen skapades inte den dag du föddes. Du är värdefull men det är andra också. Ta vara på det som verkligen är viktigt i livet, reflektera och var
medvandrare och inte motvandrare. Tvingas inte ångra en dag att du inte tog dig tid.
