Sensommarskörd och vårplantering

Eftersom vi blivit förärade med den nya tidens avloppsreningsanläggning av det större formatet får vi göra det bästa av situationen. Borås kommun skänkte bort en massa lökar med tillhörande bladverk tidigare i somras när annat skulle förgylla staden. När det regnar manna från himlen måste den fattige skaffa sked så vi for iväg och tog med oss vad vi kunde bära av såväl lökar som blad och grävde ner på "skitvallens" sluttningar. Vid den här årstiden lockar handeln åter med allehanda lökar och som den jordbrukardotter jag är så faller jag lätt för den skönhet som utlovas när snön och vintern släpper sitt järngrepp nästa gång. För att försöka se var jag satte de andra lökarna var jag tvungen att slå gräset än en gång och forsla bort. Attans vad det känns i armen efteråt (jag slår med lie). Men ner kom de och om Gud vill så blir det en fröjd att skåda så småningom. Inte såg jag var jag slutade sist, det fick bli "på känn". Här syns Sommarsnöklocka (Leucojum), Fylld snödroppe (Galanthus "Flore Pleno") och Rysk Blåstjärna (Scilla siberica). Visst blir det nåt att vänta på!

Rödbetor och 20-årskalas

Gårdagskvällen tillbringades med uppvaktning av släktens äldsta barnbarn dvs systersonbarn. Tänk att 20 år går så fort! Far brukade säga, när man talade om något som för oss brukade ligga långt bak i tiden: Dä va la härom året: Nu vet jag vad han menade, 20 år sedan kan faktiskt kännas vara härom året. Alltnog, "barnet" är en mycket trevlig ung man med egna åsikter som faktiskt gillar att vara med oss "gamla".  Artig ,belevad och omtänksam. Det känns gott att ungdomen artar sig (vad annars med sån släkt!) Kvällen avslutades med kortspelet Chicago bland den manliga delen av sällskapet medan damerna tjôtade om allt möjligt mellan döden och Geocaching.
Idag har jag äntligen införskaffat nya glasburkar för de rödbetor vi förärades av våra gäster förra veckan. Till råga på allt fick maken med sig äpplen från Bohuslän vid senaste besöket och eftersom jag tillhör generationen som aldrig slänger det som kan tas tillvara fick brått med att koka mos och baka äpplekaka att stoppa i frysen tills bistra tider stundar.
Gud gav oss nötterna men han knäckte dem inte åt oss.

Guds Fred!

Östra USA hukar sig för Irene

Läser idag om orkanen som är på väg till östra USA. Kanske är den redan där. Kvällens måltid åts på uteplatsen som var ganska blåsig, ostan är ingen bra vind här. Vi tyckte det var lite för blåsigt för att sitta ute i men vad gör man inte för att försöka ta tillvara de sista möjligheterna till grillkvällar. Vinden var endast en viskning i jämförelse med Irene i USA. Vi talar ibland om alla stormar, oväder, jordbävningar, krig mm som vi är förskonade ifrån. Den som såg Hästmannen i onsdags fick en återblick till stormen Per som tog en hel del för Stig-Anders och många många andra, även vi fick känning av det. Men det är ett intet i detta sammanhang. Tack Gud för tak över huvudet, mat, värme, rent vatten, kläder, arbete, frisk luft, nära och kära. Det är inte självklarheter för alla på jorden.

Minnen från förr...

Ju äldre man blir ju mer minns man från sin barndom vad det nu kan bero på. Yngste sonen sa ibland som barn: Mamma, kan inte du berätta om hur det var förr när du var liten? Berättarkonsten har jag nog ärvt från både mor och far. Mor berättade ofta om sin barndom, hur hon föddes i Lahti Finland 1917 och blev faderslös som 8-månaders baby och inte hade mer än foton att minnas av sin far. Om mormor som flyttade tillbaka till Sverige efter några år av ovisshet innan det stod klart att maken, Heikki Salola, hade stupat 1918 i det s.k. finska vinterkriget. Äldsta dottern Maire dog som 11-åring i hjärnhinneinflammation och mormor stod ensam med två små barn.
Min far var även han en stor berättare och hade alltid mycket att dela med sig av stort och smått. I sin ungdom skickades han av kamraterna till Bio-salongerna för att sedan kunna berätta filmen för vännerna. De "salade" till biljetten men hade bara råd med en. Jag minns också hur vi väntade med spänning på att mor och far skulle komma hem och berätta filmen från början till slut när de varit på Bio.
Mycket gick förlorat när TV kom in i hemmen. Vår familj fick TV först 1961 efter stor påtryckning. Men mycket tillfördes också. Trots endast en TV-kanal var det ett i mångt och mycket bättre utbud än idag. Vem minns inte TV-teatern som gav oss lantortsbor de stora skådespelarna rakt in i vardagsrummet? De politiska debatterna och reportrarnas intervjuer präglades på den tiden av respekt för människan på ett helt annat sätt än idag. Allt var inte bättre förr men en hel del.
Krig har alltid pågått någonstans i världen. Det är smärtsamt att konstatera att det även krigas i vårt annars fredliga land. Vem är störst, bäst och vackrast? Vem har rätt eller fel? Vem har rätt hudfärg?? Jag säger som Stefan&Krister: Var å en får skäms för sett"

Till min farmor Matilda

Den 20:e augusti har alltid varit en speciell datum i vår familj. Vi myntade ett uttryck som används än idag. Om man hamnar i nån kö eller på annat sätt får pröva tålamodet genom väntan så säger vi: Här får man stå tills 20:e augusti. Roligt eller ej, vi tycker det. Således har vi mycket att bestyra den här dagen då allt ska göras som vi inte orkat vänta på.
En annan speciell dag är det idag då vi firar vår kära farmor Matilda vars dopdag det är idag. Det tvistades länge huruvida hon föddes idag eller den 18:e. Sanningen var att hon föddes den 18:e och döptes den 20:e. Detta hände för exakt 140 år sedan. Familjen bodde i Arås som ligger på andra sidan Viaredssjön utanför Borås. På den tiden var det oerhört viktigt att barnen döptes (kristnades) så snabbt som möjligt för att de inte skulle riskera att dö odöpta. Om hennes mor var med den långa vägen till Sandhults kyrka vet vi inte men de åkte inte bil dit det är vi helt säkra på. Häst och vagn var det som gällde. Hon hittade så småningom en stilig karl från Nordtorp som hette Klas Samuelsson och som blev vår farfar. Farfar gick ur tiden 1942 och farmor 1956. Båda bodde den sista tiden i det rum som jag sedermera hade under min uppväxt och där jag nu skriver detta. Farfar hann gå över till andra sidan innan jag föddes men han var väldigt snäll har jag hört liksom farmor som också var väldigt snäll. Om man hade gjort något "skamstu" så gick man upp i trappan och grät och då öppnade farmor dörren och lockade ur en vad som hänt. Sen bjöd hon på ingefärskarameller eller platta mintkarameller med skärt på.
Deras minne lever kvar här liksom alla andras som bott här före oss.

Fredagsmys?

Efter nyheterna kl.18.00 i TV1 började ett intressant program om en Mr Hegg. Han hette väl Hägg i Sverige kan jag tro. Hur som helst verkade han som fotograf under Guldruschens dagar och dokumenterade den strida ström av lycksökare som ville nå Klondyke. De flesta kom aldrig fram men de som lyckades, täljde guld med täljknivar som man säger. Jag var inte med till slut för där nånstans blundade jag bara lite och vaknade inte förrän Väderkvinnan svarade på reportens fråga om sommaren nu var slut.
Igår var det varmt och härligt, idag spöregn och kallt. Visst är det härligt med årstider? (Och varför måste alla metrologer heta Per?) En som redan kurar under kvällslampan ser Du här (fast lampan är inte tänd än):

Augustitankar

Jag gillar augusti. Det mesta lägger sig till ro, gräset är saftigt grönt, luften är mättad av sensommardofter. Försommarens jäkt när allt ska hända är ett minne blott. Tills nästa år. På börsen leker dom "Hela havet stormar" men in i vår trädgård har de inte hittat än som tur är. Det har däremot skatorna som har fullt upp med skattletning. Det går ut på att få med sig så många danska sjöstenar i olika storlek och färg så långt bort ifrån fyndstället som möjligt. Extra poäng får den som lyckats få upp stenen i björken. Skogskatten fångar sina dyrgripar ute på åkrarna och tar fram dom till trappan så att alla ska se och beundra resterna av det som en gång var en mus eller sork. Efter dagens inspektion av rabatternas fantastiska färger konstaterar jag att gräset visst hade växt upp väldigt långt där Petra inte kommer åt. Fram med lien och eftersom det blev mycket gräs att forsla bort så måste mjölkkärran fram...och kratta..och högaffel. Klart? Nej, de där stenarna skulle ju tillbaka till rododendronbuskens framgrävda land...och sa dom inte nåt om regn imorn? Det skulle regna hela dan. Kanske skulle man passa på att ta upp lite potatis till morgonens middagsmål medan det är torrt ute? Och varför står "Amerikabordet" bortglömt lutat mot lagårdsväggen fortfarande? Bäst att ta in det också. Det känns i armen efter lieslagningen. Kl. är 21.00 och det är 16 gr ute och nästan inte ett moln på himlen. Jag har fortfarande bara T-shirt och shorts på mig. Jag gillar augusti.

Så kan det gå...

Jag hade ju bestämt mig för att skriva övervägande om positiva ting. Så blir det inte alltid men det beror på hur man ser det. Måndagen inleddes med friskt mod och sedvanlig färd till arbetsplatsen  men allteftersom timmarna gick kände jag mig allt eländigare och jag fick åka hem tidigare än tänkt. Hemma steg tempen till 38.5 innan natten och hade förgåtts av Durchfall, wie man in Deutschland sagt. Som nattlektyr just nu har jag "Själslig healing" av Sylvia Browne, ett känt medium av de insatta. Jag har ju själv uttövat Reiki och har 2:a gradens certifikat i detsamma. Det glöms av för det mesta, vardagspusslet som det så vackert heter gör att man inte alltid tänker på sitt eget bästa. Sylvia Browne fokuserar på ens egen tankekraft till självhjälp och att som komplement till konventionell sjukvård "säga åt" kroppens organ att omedelbart sluta vara sjuka. Det låter som hokuspokus med det är ändå så att många mycket sjuka människor ibland tillfrisknar utan att läkarvetenskapen förstår hur det gick till. Mirakel? Min första naturliga tanke var: "nu kommer jag att ligga här med hög feber i flera dar och jag som måste göra löner för en massa människor." Min andra tanke var: "Ta ner febern! I morgon bitti ska jag vara feberfri!" Vad tror ni hände? Jag var feberfri i morse om än trött och inte riktigt bra i magen men bättre! I morgon går jag till jobbet och gör de där lönerna! Och i fortsättningen ska jag komma ihåg den där förebyggande vården att styra mina körtlar så att jag får vara frisk.

Låt barn få vara barn!

Tv-nyheterna kunde för ett par dagar sedan meddela att parfym för spädbarn säljs i svenska butiker. Sveriges Konsumenter vill att butikerna plockar undan flaskorna eftersom de innehåller allergiframkallande medel. Jag blev minst sagt upprörd! När jag sökte på Google fann jag att denna "nyhet" fanns med i Helsingborgs Dagblad redan  2008-06-01! Min upprördhet kände då inga gränser. Har ingenting hänt sedan 2008? Finns det fortfarande att köpa? Inte nog med att affärerna ( klädkedjan Zara ) tillhandahåller sådant skräp, det måtte tydligen finnas avsättning för produkten! Hur kan man ens komma på tanken att köpa parfym till sin baby? Ett litet barns naturliga doft är väl något av det bästa som finns. Jag läser vidare från Helsingborgs Dagblad
juni 2008: "TT har sökt Zaras svenska vd utan framgång. När Råd och Rön ringde vd:n hänvisade han till det spanska huvudkontoret som säger att företagets underleverantörer följer EU:s kosmetikadirektiv och branschens egna regler. TT" Känns det igen? Sa de inte samma sak häromdagen? Är vi inte mer rädda om våra barn än att vi utsätter dem för mer gifter än nödvändigt?
Det hela är i klass med stringtrosa och bikinibaddräkt till småflickor. Och vem f..n har lärt småflickor att "banta"? Har mänskligheten inte kommit längre?
Arg Kärring 60+
( Och jag som skulle skriva om positiva saker!)

Ett gott skratt...och lite allvar....

Turistbussen stannar vid bondgården och stockholmsdamerna vandrar runt, guidade av bonden själv. De kommer till ladugården och en av damerna undrar: - Har ni fortfarande kor kvar? - Javisst. Varför skulle jag inte det? - Otroligt! Kan det verkligen löna sig, nu när man överallt kan köpa mjölk i pappförpackningar?

 

Glöm inte bort att änglarna finns...

Gårdagskvällen ägnades åt att styra kosan mot skogen för att ta del av dess rikedom. Jag tänker då inte på svamp utan den mängd av lingon jag sett vid promenad för några dar sen. Regnet hängde i luften och maken rådde mig till att ta regnkläder. Jag hade ett ställ sedan seglaråren men jag var tveksam. Regnar det inte blir kläderna ändå våta, på insidan! Jag ångrade mig innan jag nått halvvägs till mitt ställe men tänkte att man kan ju duscha när man kommer hem. Skogen var verkligen full av lingon(-ben, eller vad sjöng han, Martin Ljung). Jag hade med bärplockare och en korg klädd med soppåse (ren) inuti och sen var det bara att plocka. Jag fick ihop 4,5 kilo på 2 timmar! Saken var den att lingonförrådet precis tagit slut i hemmet och eftersom jag hade svårt att lämna de fina bären höll jag på till jag inte fick plats med mer. Det kan ju stunda bistra tider. Väl hemma efter en tung transport startade ju rensning. Hela köket var fullt av lingon och rensningen fick slutföras nästa (denna) kväll. Jag övervägde om jag skulle frysa in en del, burkförrådet var också slut (slängt) sedan flytt förra sommaren. Jag frös ca 3 liter och kokade resten. Döm om min förvåning när de burkar jag kunde finna räckte PRECIS på ml! Ögonmåttet hade fått hjälp av änglarna som alltid finns hos oss. De såg väl min värkande rygg och märkte min villrådighet och kom till undsättning. Lyssna förresten gärna på det här:
http://www.youtube.com/watch?v=4fsD5zgIhWs
Allt Gott och Guds Fred!

Bondens tid

Jag har precis sett färdigt filmen "Bondens tid på jorden" på TV. Vet inte för vilken gång i ordningen. Det är en naturdokumentär och handlar om Styrbjörn och Solveig Ejneby och deras praktiska och ideologiska kamp för att bevara ett stycke äldre, omistligt odlingslandskap, utanför Oskarshamn i Småland. Styrbjörns kamp är över, han dog i cancer och jag vet inte om någon har fortsatt hans verk. Jag är djupt rörd av hans möda eftersom jag är uppväxt i samma anda och liksom han tvingats se att utvecklingen har ändrat förutsättningarna för ett småskaligt jordbruk där man tar vara på den biologiska mångfalden. Tendenser finns att bromsa in och återgå till ekologisk odling men till vilket pris? Vem orkar dra lasset? Den moderna människan bilar genom landskapet och konstaterar liksom i förbigående att det är öppet än så länge. Men förbuskningen finns där och trädorna såvida det inte är stora ytor med tuktad gröda så långt ögat når. Byråkrater med sina papper och protokoll synar att markbrukaren inte överskrider sina befogenheter för då får de inte EU-bidrag.
Med vemod konstaterar jag det som Styrbjörn säger: En gång ska vi vara en av dem som levt för länge sen. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att ha fått leva min barndom innan småjordbrukens tid var förbi. Det är de minnena som jag vill förmedla genom mina tavlor vars motiv ofta är hämtade från den tid då människan fortfarande levde i full symbios med Moder Jord. Att gå ut en ljus vårkväll ´Å se på gröen` är få förunnat, i alla fall inte den jäktande nutidsmänniskan.

Mammas Karins kålpudding

Häromdagen inhandlade jag ett vitkålshuvud för att försöka mig på att efter mååånga år göra kålpudding. Mamma Karin gjorde den godaste kålpuddingen i världen på sin tid. Jag hade skrivit ner hennes recept (hon hade allt i huvudet) och döm om min förvåning när den blev ungefär som hennes. Maken och jag åt varsin maxiportion och resten hamnade i frysen för att bli till ytterligare två middagar. Jag delar gärna med mig av receptet. (Jag gjorde dubbel sats, lagom för en långpanna)

ca 8 hg blandfärs

3 tsk salt

2 kryddmått vitpeppar

8 dl mjölk

1 vitkålshuvud (ca 2 kg)

2 dl grötrisgryn

ca 2 msk sirap

Man tager ett rent kärl.....(nä, det var ju Kajsa Warg)

Koka 2 dl risgryn i 4 dl vatten 10 min under lock. Späd med 8 dl mjölk och koka sedan 30 min under lock. Ställ kastrullen åt sidan och låt det svälla ytterligare. Skär sedan kålhuvudet (knappt 2 kg) i strimlor eller bitar. Bryn det tillsammans med sirap i en stekpanna (gärna teflon utan smör) i omgångar. Blanda köttfärsen (8 hg) med 3 tsk salt och 2 kryddmått vitpeppar. Blanda med riset. Varva färsen/riset med kålen i en långpanna. Grädda i 175 gr ca 60 min. Mums med lingon till!

Jag ser faktiskt fram mot 25 oktober

I höst kommer han till Sverige och spelar på Hovet i Stockholm den 25 oktober. Jean Michel André Jarre, född 24 augusti 1948 i Lyon, Frankrike. Han är en fransk musiker som var pionjär inom den elektroniska musiken. Jarre har gjort sig mest känd för sina stora utomhuskonserter, där den största, i Moskva 1997, lockade över tre och en halv miljon åskådare. Att jag fick upp öronen för denne "årsbroder" kan jag tacka mina kära söner för. Deras musikfavoriter spelades ofta i bilstereon bl a när vi bilade genom Österrike och vi fantiserade om att Jarre skulle ha en konsert i de höga Alperna. Vilken akustik och ljusspel det skulle kunna bli! För övrigt njuter jag mycket av Bach, Mozart, Kris Kristofferson, Johnny Cash, Willie Nelson, svensk folkmusik mm mm. Ingen elektronisk musik där inte men musik är nödvändigt och jag tackar Vår Herre för att hörseln är i behåll. Lyssna gärna:
http://www.youtube.com/watch?v=Ln8eGL-bJqo&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=vDg9_pvJJ_0&feature=related

Allt Gott och Guds Fred!

Kloka ord: Nelson Mandela

”Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva – vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull? Egentligen, om du inte är det, vad är du då? Du är ett barn av Gud. Att du leker liten förbättrar inte världen. Det är ingenting upplyst med att förminska dig så att andra inte skall känna sig osäkra i din närhet. Vi föddes till att manifestera Guds härlighet i oss. Det är inte bara i några av oss, den är i oss alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma. När vi är frigjorda från vår rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra.”
Nelson Mandela 1994, installationstalet som president

Ingen soppa

Inte blev det soppa å´ pannkakor fast det var torsdag. Nej, här togs tillvara en av de sista grillkvällarna med tillbehör i "solrummet". Ute var för varmt. Påminner mig om historien där pastorn hälsade på hos det gamla fattiga paret och efteråt berättade att: "ja, där var dä så lågt i taket att di bare kunne steka pannkaker te medda."

Alltid lär man sig något nytt

Efter två impulsiva semesterdagar (vädret var ju bra) är jag ganska mörbultad. Saken är den att jag aldrig kan slå mig till ro och göra ingenting. Trots föresatsen att bara koppla av far jag (enligt maken) som en duracellkanin mellan tvättstuga, trädgårdsarbete, blomvattning inne mm mm. Dagen började alltså med ett besök i Tärby hos en annonsör av trädgårdspump. Säkert bra men bara "halv". "Nederdelen", den som suger upp vattnet saknades. Alltnog, det var nära till Rångedala plantskola och visst hade jag plats i rabatten för lite mer? Hem och gräva, svettas, plantera, skynda sig innan regnet kom. När kommer det riktigt positiva? Jo, igår fick vi ju hjälp av förra grannen (80+) med att ta bort måbärsbusken. "Man behöver bara göra så här när man ska rätta till spåren i gräsmattan efter traktorn" sa han och lyfte lite med grepen en bit under grässvålen. Simsalabim, det syntes knappt var traktorn gått. Visst tar det en stund att "gå över" alla spåren men enklare än att fylla med jord och så nya frön etc.  Hur skulle vi klara oss utan den äldre generationen med allt sitt kunnande i stort och smått?

Måbär farväl

Ja, i morse ringde förra grannen och frågade om det var dags att dra upp den där busken (det var som att röja ut en gammal väv som man säger). Han kom med traktorn och det var nödvändigt med starka krafter. Inget man gräver upp för hand. Efterarbetet var styvt men det blev bra. Jag hade tänkt mig en plantering av några Ligularia där...

Tranornas återkomst

Jag har svårt att vakna på morgonen men idag väcktes jag av en trumpetkonsert. Det var inte maken även om han har en viss utbildning i konsten ( Uddevallas gossmusik-kår). Det var tranornas återkomst! Vi har inte sett dem på länge men nu var dom här. Visst är de ståtliga? Tidigt var det som sagt och ljusförhållandet inte det bästa men här är dom. Maken fotograferade.