Att det är den 11 september idag har väl inte undgått någon. För tio år sedan vid den här tiden var jag långtidssjukskriven i ca 1,5 år. Jag hade bränt ut mig som så många andra. Efter drygt 30 år på Telias kundtjänst (som varit en bra arbetsgivare i många år) började kraven bli så stora att man inte visste vad man höll på med. En dag drabbade det mig (jag hade fått många varningar tidigare) och jag kände att jag tappade kontrollen. Jag stängde ner det ena dataprogrammet efter det andra (ca 12-15) och upptäckte ett halvfärdigt brev till en kund som jag inte visste att jag höll på med. Sen gick jag hem i tron att jag "behöver bara vila några dar". Det blev 1,5 år. Det tog 3 månader innan jag kunde ta in några intryck överhuvudtaget. En koltrast i en grantopp utanför väckte mig. Ytterligare 3 månader gick innan jag kunde börja närma mig min förra arbetsplats. Flera av mina arbetskamrater hjälpte mig under den här tiden genom mail och telefonsamtal. Efter 5:e försöket in till Borås hade jag avancerat så nära Telia Kundtjänst att jag kunde gå in dit. Efteråt klättrade jag på väggarna hemma av ångest. Jag visste att enda sättet att "komma tillbaka" till det normala var att utsätta mig för det svåra i lagom takt. Tack vare det stöd jag fick av arbetskompisarna gick det så småningom bra. Den som inte varit med om "utbrändhet" kan inte riktigt förstå hur hela människan tar stryk på alla sätt. Under dessa 1,5 år lades Telias Kundtjänst ner i Borås och jag fick börja på nytt någon annanstans.
Nu till den 11 september 2001. Jag var under många år förtroendevald i Svenska kyrkan. Ledamot i flera råd, kyrkvärd, körsångare mm. När jag så småningom vågade mig ut "bland folk" igen så minns jag att jag besökte Pastorsexpeditionen i Sandared. Natten före hade jag haft en tydlig men skrämmande dröm som jag berättade för dem. Jag och flera andra befann oss i ett flygplan och vi låg som i sovsäckar sida vid sida längs med väggarna i planets nos. Utanför såg vi ett högt hus som vi kom väldigt nära och vi förstod att planet inte skulle kunna undvika att köra in i det. Där slutade drömmen. När jag kom hem efter besöket satte jag på TV:n och kom lagom för att se den krasch som drabbade det andra tornet. Resten vet alla.
Gårdagen ägnade jag åt att studera min klippbok där jag klistrar in dödsannonser efter alla jag känner. Ett arv efter mamma och farmor. Inte på något sätt makabert utan en hyllning till dem som gått före oss. Där finns en krönika i kortversion i form av en sorts släktforskning i realtid även med familjens namn, vackra dikter och olika symboler. Dessa har ändrats genom åren. En del dör i tron på sin Frälsare, andra har bilar, hundar eller jägare. Döden var förr en naturlig del av livet. Rädslan för döden idag gör att vi undviker att tala om den. Det enda vi vet säkert är att vi inte kommer härifrån med livet i behåll. Vi har svårt att prata om döden vilket gör att efterkommande inte alltid vet hur de ska hantera den praktiska delen. Svårast kan vara att familjen förutsätter en
begravning i kyrkan och upptäcker att personen i fråga inte längre var medlem. Vi vet inte
när det händer bara
att det händer. Till sist:
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn,
tala till mig på samma sätt som du brukade.
Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid
brukade skratta åt vardagens små ting.
Var med mig, le med mig, tänk på mig, bed för mig.
Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.
Livet betyder detsamma,
ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare,
därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt
avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig
för att du inte längre kan se mig?
Jag väntar på dig,
för en kort stund,
alldeles i närheten.
Allt är bra.
