Årets sista dag

Varje nyårsafton ser man tillbaka på tiden som gått. Vi skriver snart 2012, ett magisk år för den som hört talas om Mayakalendern. Inte så att jorden ska gå under men att vi går in i en ny tid, en avgörande fas i mänsklighetens historia. Det handlar om en energiförändring som ligger till grund för hela vår kosmiska och jordiska historia. Vi behöver ta de avgörande stegen för att sätta oss själva i samklang med en medveten livshållning. (Läs gärna mera i Mayakalendern av Carl Johan Calleman).
För egen del kan jag se tillbaka på en tid av rehabilitering som pågått i fyra år. Jag bytte arbetsgivare 2008 för att inte gå under av den dåliga arbetsmiljö och nedvärdering som jag utsattes för. Steg för steg har jag fått ta del av uppskattning och positiva kontakter från alla håll hos min nya arbetsgivare. Det räddade troligen mitt liv (jag fick flera livshotande sjukdomar) och jag har lagt det gamla bakom mig men ärren finns kvar (om än läkta) och besvikelse över människors betéende får man ta som en lärdom. Vi får möta såväl ont som gott under vår livstid och allt kommer till oss för att vi ska lära oss hantera det. Ibland med drastiska beslut som helt förändrar vårt liv. Glädjen över ett nytt gott liv tack vare uppbrottet kan ingen ta ifrån en.
Vardagen idag ser annars ut som följer: maken svårt förkyld med förlorad röst till följd av en förkylning som drabbat oss båda. Esberitox och Acetylcystein lindrar men dagen får ägnas åt vila och lugn. Ute har rimfrosten förskönat gräs och träd och just nu är det -1,7 grader. Detta skrivs i ett kök byggt 1818 på en bärbar dator och den radiostyrda klockan visar på 11.28 i nådens år 2011. Att leva mitt i livet är att närvara i stunden just nu, mitt emellan det gamla och det nya.
Gott  Nytt År tillönskas alla!

Tomtebesök och Mellandagar

Mellandagarna är här och nästan allt är som vanligt igen. Jobbet väntade och det var lite svårt att komma upp i morse efter att ha fått vakna utan väckarklocka några dagar.Tomten kom på julaftonen från skogen och barnbarnet hoppade upp och ner på kökssoffan av förtjusning och skrek: Tomten KOMMER, han KOMMER! Konstigt nog var pappa där också och var inte alls ute och köpte tidning. Men hon konstaterade ändå efter att Tomten gått: Det var nog nån som klädde ut sig. Men glädjen över besöket var inte att ta miste på och på min fråga var tomten egentligen bodde så kom svaret snabbt: Han bor i Tomteland. Vi får väl se om han kommer nästa år igen.

Här vá de gran...

Synd att det inte är julgranskrig i år för då hade vi vunnit. Man plockar fram allt och det är lika roligt varje gång. Fast jobbigt också. Lika roligt är det när allt ska ner igen i sina lådor. För då är våren på väg. Vad vore livet utan traditioner? Det är ju det som gör livet. Sommarens midsommarstång är lika viktig som påskbrasan. Där hamnar ju granen om den inte blåser bort som den gjorde förra julen. Efter utkastningen kom en av alla dessa stormar som vi väl får vänja oss vid. Granen rullade iväg över vidderna och hittades av förra grannen. Han undrade säkert vad den gjorde där i diket. Nåväl, nu är det jul och maken har sin vana trogen lagt in sill som smakar precis så där som inlagd sill ska göra.

Mammas bonad har kommit på plats igen och där kan man läsa: Klockorna ringa och granarna susa God Jul!

Jämlikt samhälle?

Jag har ofta hävdat att hemkunskap egentligen är en av de viktigaste ämnena i skolan. Reaktionerna är varierande men visar sig ofta med höjda ögonbryn eller en fnysning. Ämnet, som inte står högt i kurs, är ju faktiskt avsett att lära alla människor oavsett kön att kunna klara sig själva i den allra närmaste vardagen. Hörde nyligen talas om en man i övre åldrarna säga när hustrun hade avlidit: Det värsta är ju att jag inte kan laga mat. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig gjort det. Det var alltid min fru som gjorde det.
Känns det igen? Det finns dessbättre många män som inte alls är främmande för att både tvätta, stryka och laga mat men motsatsen finns. Det finns "curlingföräldrar" som fixar allt sånt (mest mammor) och när barnen flyttar hemifrån så upptäcker de plötsligt att allt inte sköter sig själv. Hade de fått lära sig hushållsarbete i skolan så är risken mindre att de står handfallna när vardagen kommer. Låt ungarna "hjälpa till". Allt annat är björntjänster

Tomtemöte och rondellkörning

I morse när jag väntade på min tur att köra ut i Sjömarken såg jag att bilen som hade företräde kördes av en jultomte! Jag tittade till en extra gång, såg jag rätt? Han vinkade glatt och jag vinkade tillbaka. Han är tidigt ute, men visst, det är många som ska besökas. Jag skrattade för mig själv. Vi behöver ganska mycket att skratta åt tillsammans med våra medmänniskor. Missförstå mig inte, inte ÅT men MED. Världen är full av svårigheter, besvikelser och dysterhet som den är. Ett möte av tomten på morgonen kan glädja vem som helst!
Jag passerar flera rondeller på vägen till jobbet (vem gör inte det!) och förvånas över alla sätt som medtrafikanter tar sig igenom rondellen. En del blinkar vänster och andra höger när de kör IN i rondellen. Jag blinkar höger endast när jag ska UT ur densamma, alltså inte alls när jag kör in. Hur ska det vara egentligen? undrar jag.

Solen tittar fram!

Den fjärde söndagen i advent har bjudit på ett vackert lagom tjockt (tunt) snötäcke och strax innan skymningen tittade solen fram! Ack om det ville vara sånt väder på julafton. Man får ta det som det kommer men det är ett plus om tomten slipper traska i blötväder. Tomten ja, lilla barnbarnet svarade på min fråga om hon trodde att tomten skulle komma: "Jag tror det är pappa som är tomte". Vi undvek nog att låta våra egna barn få en tro på tomten för att de inte skulle behöva uppleva den besvikelse jag själv kände i relativ späd ålder när jag upptäckte att det var faster som var tomte. Men gårdstomten tror jag på men han visar sig inte så ofta. Andra väsen kan också finnas men mest väsen blir det när katterna jagar varann genom huset till stor förtret för maken som gärna släpper ut dom. Dom blir lite rastlösa när vädret inte är på deras sida. Förra julen lyckades de med konststycket att välta granen men i år blir det säkerhetskedja i altandörren...

Har ljuset gått vilse....

...frågade maken i morse när mörkret bäddade in både hus och omgivning. Det hade det nu inte som tur var. Men det är lättare att vakna på sommarhalvåret! Det var bara att ge sig iväg till jobbet med fart och ta itu med födsloarbetet. Det känns som en enorm lättnad varje gång man har avverkat lönearbetet till alla kunder och decemberlönen är den värsta. Nu kan julen komma för nu vet man att man gjort en massa människor glada även om det inte var mina pengar de fick. Så är livet för en kontorsråtta.

Luciamörker

Idag får Luciorna problem i blåst och regn. Mörkret och kylan lägger sig som en genomblöt lovikkavante om själen. Jag byter bloggbild för att känna att det snart vänder. Vid denna tid på dagen (17.00) är det i maj fullt dagsljus och man kan sätta sig på ljugarbänken vid kökstrappan med en kopp kaffe i eftermiddagssolen. Stå ut!

Granen är hämtad

"Prisa Gud" som dom säger i filmen Robin Hood. Samma blandning av pessimism och optimism när vi styr kosan mot skogen. Men det ordnar sig alltid. Nåväl, det är gott att snön för tillfället har regnat bort. Det blir blött i skogen men man ser vad man väljer. Eller som han sa: Att hogga julgran ä sôm att gefta sek. När en har vresat ner en så hettar en en sôm ä mö grannare.Som den 25%-iga finska jag är kan jag rekommendera årets Julkalender Den görs av några finska damer och herrar och är väl värd att se, läsa och lyssna till!

Baktankar och hästminne

I väntan på nästa vinterstorm har jag ägnat ledig lördagstid åt julbak. "Aldrig luktar mammas bak som till jul" som någon elev skrev i sin uppsats. Väl medveten om att det antagligen blir en massa kakor över när julbesökarna farit hem igen så gör jag som mamma och farmor och mormor och...ja, ni vet. Det lilla köket blir som en bastu men man har allt i närheten och Johnny Cash i bak-grunden ;-).
Funderar samtidigt lite på ett sent (för mig) TV-program som var härom kvällen. Man hade sammangaddat några för-och-emot-skolavslutning-i-kyrkan-deltagare och det liknade ibland polsk riksdag när några "mot" försökte överrösta den som för närvarande hade ordet. Det kunde tydligen var livsfarligt att utsätta sitt barn för risken att få lite välsignelse skvätt över sig och därför fick barnet inte vara med på skolavlutningen i kyrkan. Man löser lätt problemet om man inte har avslutningen i kyrkan men har man det nu där så får man finna sig i att kyrkans representant i sitt "eget hus" läser bön, sjunger psalm och välsignar. Det är konstigt nog inte föräldrar från andra kulturer och religioner som har dessa åsikter. De vill lära känna vår kultur och det är ju bara genom att deltaga i, lyssna på och fundera över andra kulturer som man slutligen kan göra ett val. Barn till fanatiker, vilken sort det än är, har inte samma chans som andra att skapa sin egen verklighet. Och som jag sagt förut, vem har rätt? Vem har fel?
Dagens positiva bilder: Viking Kronos och några höns!

Vintertankar

Så kom den då till sist. Snön, som med sitt vita fluff lägger sig som ett duntäcke över markerna. Är man förberedd med långa stövlar, kupévärmare och vinterdäck så kan man faktiskt njuta lite grand. Genast blir det mycket ljusare där ute. I alla fall om man har tak över huvudet, golvvärme och en täljstenskamin som nästan blir för varm. Fick just ett mail från http://www.avaaz.org med en uppmaning att underteckna en petition angående vår döende planet.(Skriv gärna på!) På sidan finns en bild med två stackars isbjörnar på en litet isflak. Nästan samma motiv håller jag på att måla. Vart är vi på väg? är inte enbart en fråga i ett förströelseprogram på TV. Det är betydligt allvarligare än så. Hur ska man få världens ledare (och all befolkning) att förstå att man måste göra något innan det är försent?
Lite positivt kommer här: Tv sände en serie program om tigerns möjlighet att få leva i frihet från utrotning. Man fann att tigrar kunde vandra över Bhutan i Himalaya. Trots höjden och det karga landskapet fann de föda och kunde fortplanta sig. Sånt värmer en tigerälskares hjärta!

Världens största kattdjur, Amurtiger (BBC)

Elvis - Memories

Hamnade av en händelse framför TV:n och zappade till TCM. Där pågick en dokumentärfilm om Elvis på turné. Många stora sångare har passerat förbi under min korta livstid men Elvis var nog en av de största. Ändå fanns det en tid när man "höll på" antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. Elvis var alltför "vågad", Tommy var mer rumsren. Långt senare kom man underfund om vem som var bäst. Showen var nog från 1972, endast några år innan han gick över till andra sidan. Klippet från Youtube är från 1968 och han är som bäst. Lyssna och njut:
http://www.youtube.com/watch?v=IwE7H4p1Whs

Adventssyssla

En dryg timma idag har jag ängnat åt en mycket skör sysselsättning medan stormen viner över hustaken. Såsom varande medlem i ISBF har jag bakat julens struvor. ISBF betyder Internationella Struvbakarföreningen och så vitt jag vet är vi bara två medlemmar. Att utföra denna sysselsättning kräver kunskap, känsla, tålamod och intresse för utmaningar. Konsten bakom dessa fantastiska skapelser är ännu en väl bevarad hemlighet bland medlemmarna och yppas endast i undantagsfall.

1 söndagen i Advent 2011

Bilden hämtat på nätet

Den här texten läses i Svenska kyrkan i morgon:
Rom 13:11-14
11Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. 12Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. 13Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. 14Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks.

Hur långt har vi kommit? Lever vi värdigt? Är strider och avund något som tillhör det förgångna? Och var bedrivs inte mörkrets gärningar?
Texten är gammal men uppmaningen att ta på oss "ljusets rustning" är fortfarande lika aktuell. Oavsett religion, ras eller kön.

Språkförbistring?

Så var vi där igen. Adventsstaken. Dagligen ser man annonser om adventsstakar till salu. Alla har 7 ljus så vitt jag kan se. I min lilla värld så har en adventsstake plats för 4 (fyra) ljus. En tradition finns (fanns?) att tända ett ljus för varje söndag under adventstiden. Det var på den gamla goda tiden när man sakta närmade sig julen för att då tända så mycket ljus man bara orkade. Nu är julen uttjatad när den väl kommer. Som den motvalls kärring jag är så höll jag benhårt på att inte tända den 7-armade förrän tidigast 13 december. Som den luttrade dito idag så tänder även jag den 7-armade på söndag. Mycket för att besegra novembermörkret. Men det är fortfarande inte en adventsstake!

Jul igen

Idag kom julgranarna fram igen i köpcentret Knallerian, Borås. "Redan?" tänker man varje gång men det är ju ändå 1:a söndagen i Advent nästa söndag. Jag fick en association när jag passerade Hemtex med sina juliga tyger. Det är minsan inte bara Jesusbarnet som legat på halm som liten. Så även jag och mina systrar. Som man bäddar får man ligga, sägs det och så var det. I ett röd-grå-randigt madrassbolster stoppades halm från egna åkrar och det prasslade så gott när man fick ny halm till jul. Halmen formades första natten och den formateringen (:-) gällde sedan. Madrassen var att växa i(på) liksom sängen som drogs ut allteftersom man blev längre. Bolstret, av en fantastisk kvalite som hittades vid vindsröjningen, tvättades och fick ett nytt liv som överdrag till mors gamla kökssoffa som numera är minst 100 år. Klimatsmart? Ja, men inte främjar det (h)julen som ska snurra så att ekonomin växer. Något kluven är jag medan jag tar promenaden genom affärsstråket.

Reflektion

Hade anledning igår att inköpa ett USB-minne och steg in på Kjell & Co i Knalleland. De brukar vara hjälpsamma och som den 60+-are man är så kan man ställa dumma frågor utan att skämmas. "Jag skulle vilja köpa ett USB-minne", sa jag. "Dom är här" svarade expeditien och gjorde en armrörelse åt vänster snett bakom sig. Nu är saken den att jag ser bra utan glasögon i vanliga fall men lite mindre bokstäver kräver extraögon. "Vad kostar dom", frågade jag. "Ja, det är de här", kom svaret. "Det beror på vad man ska ha", säger han. Så där "flöt" dialogen tills jag tog nåt mittemellan. "Är de så små", frågade jag och tittade på en liten mojäng som låg väl förankrad i en väl inplastad inbrottssäker förpackning. "Visst brukar dom vara lite större och ha ett slags lock på?" "Nja, alla ser ut så här. Dom blir bara mindre och mindre" blev svaret. Nu såg han lite trött ut.
Luttrad steg jag ut ur affären med mitt inköp och funderade över användarvänlighet medan jag gick mot bilen i novembermörkret. Om jag skulle ta vägen över Clas Olsson, tänkte jag, och samtidigt köpa ett förstoringsglas också?"

Märkligt ljusfenomen

Igår kväll när jag kom hem efter målarkursen såg jag under några sekunder något märkligt. Det var ett gulrött klot som for på himlen i öst-nordlig riktning. Det gick så snabbt att jag inte hann reagera, än mindre försöka fotografera. Jag upplevde även ett ljud som jag inte med säkerhet kan säga kom från ljusfenomenet. I kväll kunde vi läsa på webupplagan  av Borås Tidning att flera andra hade sett det. Turligt nog, kan man säga. Jag trodde mina ögon men det var svårt att beskriva för maken som inte sett det. Bengt Erlandsson, ordförande i Borås Astronomisällskap, vet inte riktig vad det kan ha varit för fenomen som syntes.– Det kan ha varit en bolid. (Bolid är en väldigt ljus meteor). De är inte så ovanliga.
Om man tar på sig rejält med kläder kanske man kan sitta ute i kväll vid samma tid (21.00) och se om det kommer tillbaka. Halleys komet var det i alla fall inte. Det liknade nästan det här som visserligen är Betelgeuse star som jag fann på Hubbleteleskopets hemsida. (kan rekommenderas! Otroliga bilder från rymden och de fantastiska fenomen som finns där ute!)

111111

Idag är det älvornas dag. Bilden hämtad på nätet men skulle kunna vara hämtad på närmare håll. Morgnarna är dimmiga nog och snön låter sig väntas på än. Vinterdäcken är på och helgen närmar sig. Allt är som vanligt.

Lite nostalgi

Under de dryga 30 år som jag hade min försörjning på Televerket/Telia skedde en enorm utveckling. Vi fick på 80-talet tex hem (den som var intresserad) en liten låda, ZX 81 för att vi skulle bekanta oss med datavärlden. Den hade 1Kb Ramminne och 16 K x-traminne, Operativsystem Microsoft Basic. Vi fick diplom efter utförda övningsuppgifter som bestod i olika programmeringar. Sönerna, 73 och 77:or, fann dessa uppgifter lätta och har så att säga fått med sig framtiden redan från början. Med allt snabbare teknisk expansion hamnade jag i Internets vagga (åtminstone här i Sverige) , såg möjligheterna , ville lära mer och blev så småningom en av de s k Eldsjälarna i Sverige som skulle föra ut Internet i landet. Det låter kanske pretentiöst men sant! Det hade dock föregåtts av många om och men. I en skrivelse från nov 94 står att läsa: "Internet blir allt intressantare för privatmarknaden. Internet är idag inte intressant för den "vanlige" privatkunden men det blir allt fler som vill kunna nå Internet från sin bostad". Flera år tidigare kom en reaktion från högsta ort att Internet inte var intressant överhuvud taget. En modefluga som snart skulle gå över. Vi vet ju hur det gick. Det är fantastiskt att bläddra i sparad information över utvecklingen! Se förresten gärna min första hemsida som ännu är kvar (gjord 1996) men inte uppdaterad. (Jag minns inte lösenordet).Den är minsann gjord "på riktigt" när man fick skriva i HTML. Kul men jobbigt. Farfar sa 1942 när han såg gårdens folk köra utanför med självbindaren: Tänk ûm di gamle hade fått stå upp å sett detta?

Brev från Amerika

Jag och June

Idag kom ett brev avsänt av dottern till vår släkting June Jensen i Californien. Det visade sig att June lämnat den här världen den 30 september. Hon var en berest dam som inspirerat oss i mångt och mycket. Hon fann oss (min far) vid sin släktforskning och kom hem till oss och visade foton på våra gemensamma anfäder. Mor och far var inte så väl bevandrade i det engelska språket förutom några kurser på äldre dar så vi fick tolka. Därefter har vi behållit kontakten och hon bjöd vår familj till Los Angeles 1991 där hon bodde. Vi fick se och uppleva så mycket där vilket var som att vinna på Lotto! Vi fick dessutom vara med om en riktig jordbävning vilket inte är så ovanligt i dessa trakter. June blev 92 år. Hon var bl a medlem i the Travelers´Century Club och hade under sitt liv besökt ca 116 länder. Båda hennes föräldrar var svenska emigranter och det gjorde väl sitt till för att hon skulle vilja forska vidare. Uppgifter som vi kunde foga till våra egna! Tack vare June och hennes besök i Sverige (flera) så har vi dag, förutom alla minnen och brev, en video där såväl mor och far finns med samt June själv förstås liksom våra släktingar Karin och Sanfrid Gabrielsson i Viared, även de borta sedan många år. Arås i Viared var vårt gemensamma "urhem" på farmors sida. Vi träffade Junes syster Ruth och jag blev plötsligt varse den fantastiska likheten mella Ruth och min farmor! Just i profil och när hon pratade. Farmor dog när jag var 8 år men plötsligt mindes jag så tydligt hur hon såg ut. Det slog mig lustigheten i att se en människa i en helt annan världsdel i en annan tid se ut som farmor men prata ett annat språk. När liv och död hinner ikapp en så här så inser man hur kort ett liv är trots åren. Far sa alltid "dä vá la härûm år´t" och nu vet jag precis hur mycket 20 år är. Åtminstone sett i backspegeln.

Minns i november...

...den ljuva september. Idag skulle det nästan kunna vara september. Tillbringade några timmar i trädgården och "höfsade till" inför vinter. Vilket inte har varit möjligt vid den här tidpunkten de senaste åren 2 åren! Förra året kom snön i mitten-slutet av oktober om jag minns rätt. Yambo höll mig sällskap och njöt även han av den milda novemberdagen. Den bleka höstsolen sken bakom lite lätta skyar och det kändes nästan som vår.
3 veckor kvar till 1:a Advent.

Vänskap, en bonus

Gårdagskvällen ägnades åt en träff med gamla arbetskamrater från mitt liv på Televerket/Telia. Vi träffas en torsdag i månaden och den som vill, vågar och kan som Lasse Kronér säger, dyker upp på restaurangen i Borås där man kan sitta och prata över en måltid utan att behöva skrika för att överrösta någon musik som ändå ingen vill höra. Det är inte ofta jag kan vara med av olika orsaker (jag gick ju på dragspelskurs i våras!) men det är mycket värdefullt att ha den kontakten. Vi är alla i ungefär samma ålder, jobbade MÅNGA år i företaget och har alla samma erfarenhet och kultur i bagaget. Vi börjar få de där åldersrelaterade krämporna som de flesta andra osv. Flera av oss är timanställda, har låg lön och har provat flera jobb sen vi slutade (nerläggning av Kundtjänst). Några av oss har "gått i väggen" som det heter och har kommit fram till att vi klarat oss ändå tack vare stödet från våra kollegor. Dessa träffar har snart hållit på i 10 år. En av oss finns inte mer i detta livet. Vi konstaterade att vi hade turen att vara unga på den tiden när fackligt arbete var en viktig del i arbetslivet. Många var engagerade, solidaritet var ett självklart begrepp och alla hade ett arbete att gå till men vi tog ändå inget för självklart. Bonusar hade vi nästan aldrig hört talas om. I så fall var det i samband med att det gått bra för företaget och summorna var blygsamma. Tiderna förändras men det välfärdssamhälle som arbetades fram under hela 1900-talet har flytt sin kos. Idag har fattigdomen kommit tillbaka och visar sitt fula tryne. När dagisbarnen inte ens har fått rena blöjor på morgonen när de lämnas (pga att föräldrarna inte har råd att köpa några) då har det gått för långt. Tävlingar som Robinsson har blivit verklighet i själva livet. Då är det guld värt att ha vänner som frågar efter och bryr sig om varandra.

Allhelgonatid

Snart är det advent men först kommer Alla helgons dag. Ett särskilt tillfälle att tänka på våra kära som gått över till andra sidan. Vi kan ju annars tänka på dem när som helst och finns de i våra tankar så finns de även i vår närhet. Visst är det vackert med alla ljus som lyser upp de annars så mörka och dystra kyrkogårdarna så här års? Vare sig man tror på ett liv efter detta så är min fasta tro att man bara lämnar en dimension för att gå över till nästa. Förhoppningsvis har man lärt de läxor som man kom hit för att lära. Om inte så kanske man får göra en ny resa. En länk i en kedja, livet är evigt men bärs av nya människor igen och igen. Tryggt i alla fall att veta att man bärs av goda krafter genom livet. Det gäller bara att vara uppmärksam på signalerna. Förresten, lyssna gärna till Highwayman http://www.youtube.com/watch?v=uw1bHaUk1CM&feature=related med Willie Nelson, Johnny Cash, Waylon Jennings och Kris Kristofferson, lyssna särskilt på texten!
Allt gott och Guds Fred!

Varde ljus!

Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Sagt och gjort. Jag styrde mina steg till Gubbdagis (Clas Ohlsson) för att inhandla en ny ljuskälla till det annars skumma hörn i sovrummet där jag har min garderob. Maken brukar framhålla att det inte är hans syn det är fel på utan det dåliga ljuset. Han må ha rätt i vissa fall men man kan inte lära gamla hundar sitta (?) Efter sju sorger och åtta bedrövelser var lampan på plats och säga vad man vill om händighet så är maken en fena på elektriska snårigheter. Kanske ett förflutet på Televerket gjort sitt till? Jag har flera ggr kommit hemdragande med lampor som ska passa på ställen som tillverkaren av materialet inte ens haft en susning om skulle kunna vara möjligt. Det är så "enkelt" (?), man köper de delar som behövs och sen sätter maken ihop det till det man har tänkt. Trots den efterhängsamma yrseln har han med en ängels tålamod fixat det även denna gång!

Vintertid igen

Eftersom jag inte är vän med ombyte av klockan på våren så borde det vara dess bättre på hösten när man "får tillbaka" den där timmen. Men så är det inte! Minns att sista åren varit likadana. Det är som om den förlorade timmen i våras (känns som i vintras!) ackumulerat och dagens trötthet beror på uppskjutet sömnbehov. Förmodligen beror det på sista veckornas intensiva verksamheter tillika med bortträngd förkylning och makens yrsel. Med andra ord, idag har jag inte gjort nåt vettigt alls. Endast accepterat halsriv och snuva. Varför skulle jag klara mig när alla andra åker dit? Brasa i spisen, vila i gungstolen och lyssnande till Nisse Munchs tolkande av Dan Andersson. Som bäddat för melankoli en gråmulen småregnig söndag i nästan-november. Makens yrselövningar gör honom ännu mer yr men är tydligen det enda som hjälper. Trots veckornas elände känner han sig något bättre men orkar inte riktigt med vardagens göromål. Bloggen får vänta. Trots allt vet vi att hösten och vintern går över så småningom även om det verkar mörkt för tillfället (!). Ser man bakåt så var det sol och sommar för bara 3 månader sedan. Varför gå i lera och sörja när man kan gå på isen och ha det glatt?

Jean Michel Jarre, Hovet Stockholm 25 okt 2011

Som tidigare nämnts så var Stockholmsbesöket intensivt. Anledning till resan var från början konserten med Jean Michel Jarre men innefattade en hel del annat. Har man en stor del av närmsta släkten där så blir det därefter. Här kommer i alla fall några smakprov från evenemanget. En hel del från OXYGENE. Hade det varit utomhus så skulle säkert fyrverkerier tillkommit. Vi nöjde oss med laser och teaterdimmor. Nästan fullsatt och hög medelålder. Inte många under 18 och kanske inte många över 70. Men 1948 var en bra och kreativ årgång. Därav resultatet:

:

Hemma igen

Från lördag 22 till onsdag idag har vi besökt storstaden för att: träffa son med familj, träffa syster med familj OCH njuta av Jean-Michel Jarres konsert på Hovet igår. En häftig upplevelse! Återkommer med fimsnuttar från konserten!

Var dag har nog av sin egen plåga

Nu har vansinnet slagit till igen. Några oskyldiga lantbrukare har fått sätta livet till för att någon/några är i desperat behov av pengar. Är det missbrukares förstörda hjärnor som tänker ut sånt? Jag tänker ibland på far och de risker han tog då han hade flera jobb för försörjningens skull. Han hade gården med djur, mjölkning, plöjning, harvning, sådd och skörd mm. Dessutom ved som skulle hem och torka, klyvas, sågas, in i vedbon och ut igen för att hålla uppvärmningskostnaderna nere (även då). Man brukar säga att veden värmer 5-6 ggr om man räknar med hanteringen. Han var dessutom nattvakt i många år på 60-talet. Det innebar resa med moped in till Borås eller Viskafors i ur och skur sommar som vinter. Ensam promenad genom nattomma fabriker med en jätteknippa nycklar som skulle dras på varje ställe som bevis på att/när man varit där. Enda skyddet var en batong som skulle användas i nödvärn om man blev överfallen. Det hände några ggr att han kom på några inbrottsförsök så att han kunde varna polisen. Hur han bar sig åt vet jag inte men detta var ju långt före mobiltelefonens tid. Han arbetade i skift dvs varannan vecka för- och varannan vecka eftermiddag. Dessutom jordbruket "vid lediga stunder". Han försökte nog ta vara på den sömn som bjöds, i alla fall kunde han säga att "jag tar 5 min-en halvtimme". Men så lätt var det inte. Hur som helst utsatte han sig för fara hela livet genom de arbeten han hade. Jag minns särskilt en gång när han kom springande in från lagårn med kepsen tryckt över huvudet. Slåtterkniven hade ramlat ner i huvudet på honom och han sprang för att hinna in innan han svimmade. Sen satt han på verandan medan han väntade på ambulansen för att "inte bloa ner".
Han var dessutom "uppfinnare". Han använde de problem som uppstod till att finna ut något som kunde underlätta. Kanske därför han råkade ut för mycket? Kapsågen var inte mycket att göra åt. Så tog den en fingertopp också.
Livet är en prövning. Kroppen en boning för själen och ett verktyg för att uträtta det som vi har i vår livsplan. Som tur är vet man inte på förhand vad man ska gå igenom.

Stöd forskningen!

Återigen har en kvinna i min närhet fått beskedet vid en vanlig mammografi att "det finns något" som ska kontrolleras ytterligare. Åter har det lett till snabb operation. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att gå på undersökning när man kallas och lika viktigt att försöka känna efter själv i förebyggande syfte. Som tur är har forskningen tack vare goda givare gått framåt och ett besked behöver inte innebära en för tidig död. Detsamma gäller män. Var uppmärksam på det som inte verkar stå rätt till och sök hjälp i tid. Stöd gärna Cancerfonden 90 1951-4. Det kan rädda flera liv.

Vart är vi på väg?

Nej, det handlar inte om en känd tävlig i TV utan en stilla undran inför olika intryck jag får i mitt liv. Borås Tidning har haft reportage om oron över den allt minskade handeln i city liksom i Knallerian. Allt fler affärer gapar tomma och många får ett kort liv innan de tvingas stänga igen. Brist på kunder naturligtvis. En som inte lider brist på kunder är: läs och häpna; ett nagelförlängningsföretag! Det är bara att gratulera men hur kommer det sig att kunder (läs unga damer) prioriterar att få lyxiga långa naglar? Är det inte dessutom obekvämt att ha långa vassa naglar som har kostat pengar att få dit? Finns det inte längre nagelklippare att köpa?
Ett annat fenomen som hänt mig: "tänk på en viol och måla hur ni minns den", sa målarfröken. "Jag vet inte hur den ser ut", sa en av de yngre eleverna. "Vi får inte lära oss det i skolan." (?)
Nu är det höst men hade det varit sommar så hade jag gått ut och beundrat violerna och kanske rensat lite ogräs om det behövdes. Sen hade jag gått in, tvättat händerna, borstat lite med nagelborsten (lätt att få jord under naglarna även med trädgårdshandskar). Hade dom varit lite för långa så hade jag förmodligen klippt och filat lite också.
Vad maken beträffar så är han fortfarande otroligt trött, illamående och yr. Dagens besök på Vårdcentralen gav inte så mycket heller. Det är bara att ha tålamod och lita till att sånt här kan ta tid.

Även jag...

...har fått en släng av sjukeländet. Men jag valde kortvarianten: trött fredagskväll, esberitox...feber lördag..sov flera timmar mitt på dan..esberitox..snytningar...ont i halsen...halstabletter...på väg tillbaka idag...esberitox. Jag har uttryckligen förbjudit kroppen att bli sjuk. Här kör vi slut på en i taget.
Försökte nyss att ladda ner en ny rington till mobilen som omväxling. När man inte orkar annat så får det bli lite lätt tidsfördriv. Maken och jag har samma signal (gammaldags rington) och vissa problem uppstår när det ringer. Ringde sonen d.y. och bad om lite hjälp. "Det får vi ta en annan gång" blev svaret när han hörde min fråga (han var upptagen med lite annat) så jag förstod att det inte var så enkelt. För den yngre generationen är det inte svårt men har man varit med ifrån 40-talet så har det kanske sina svårigheter. Är det nödvändigt med ny signal? Nej. Desssutom finns det andra att välja på i mobilen. Men jag vill ha en musiksnutt av någon favoritmusik. Och gratis ska det vá. Tänk vilka problem våra far-och morföräldrar slapp ifrån. Men dom hade väl andra istället, kanske av viktigare art.
Förresten, varför inte lite blåst och vågskvalp...? Film från Madeira december 2010.

Skeppsklockan har mönstrat av

Vi har i 40 år haft en skeppsklocka på väggen i köket. Den slog "glas" och man visste precis vad de olika slagen betydde. Så småningom blev den väl trött och eftersom vi så gärna ville ha den kvar så besökte vi urmakaren vid otaliga tillfällen. Innehavaren av Jälmers Ur i Borås hukade sig bakom disken så fort jag visade mig. Han provade med att byta ut urverket mot ett batteridrivet vars slag knappt hördes och maken var missnöjd med den nya tekniken. Pengar kostade det varje gång. Nu har skeppsklockan stått still i flera år (den gick rätt 2 ggr/dygn) och det krävdes en insats. I helgen som gick fann jag "på nätet",( var annars?) en väggklocka i samma storlek som den förra (hålen i väggen måste ju döljas) och som är RC (radio controlled). Dvs den går alltid rätt, styrd från Tjottahejti nånstans. Den damp ner i brevlådan redan igår (!) och sattes upp efter att den gamla motvilligt lät sig nedtagas. Skruvarna satt som berget men till sist gav dom efter. Tänk vad man kan fästa sig vid en klocka?

Vändningen?

Nu verkar den ha inträffat. Vändningen från botten och uppåt. Jag talar förstås om makens eländiga tillstånd. Det ser ut som om medicinen har hjälpt. Han har nu avancerat från sängen till matbordet till sängen och därefter till kvällens Trav i TV. Men det tog på krafterna, det fick bli en vila på halva sträckan. Förhoppningsvis håller det i sig. Enligt vanligtvis vällunderrättade källor så finns denna typ av elände att finna även i vår huvudstad. Kom det från ventilationen på hotellrummet eller via medpassagerare på planet? Ingen idé att utreda men visst kan smittor spridas snabbt i vår globala tillvaro. Vi får vara tacksamma så länge antibiotika biter men även det verkar vara på upphällningen. Vad tar vi till då?

Snabbare hjälp

Maken blir allt sämre, hostar så huset skakar och rosslar som en gammal valross. Gårdagens besök på den närliggande Vårdcentralen ledde ingen vart. Det fick bli till att ringa 1177 och komma snabbt till Akutvårdcentralen i Borås. En vänlig och effektiv läkare skrev ut antibiotika och stark hostmedicin. Nu är det bara att hoppas att vi stoppade en eventuell lunginflammation i tid.

Lite mörker och lite ljus..

..precis som livet är. Maken ligger till sängs med feber, hosta, illamående och en fruktansvärd yrsel. Förra veckan  blev det ytterligare en elkonvertering. Han fördriver tiden så gott han orkar med att lyssna till en talskiva. Ett bra sätt när man inte varken orkar ligga eller vara uppe.
Annars har helgen kännts som att snön är på väg. (Jag hoppas jag har fel). Utemöblerna har ställts in och trädgården får nu vila tills våren kommer tillbaka. (Synd att inte även sommartiden ställs in.)
En ljuspunkt mötte oss i alla fall i går. På den omtalade infiltrationsvallen blommar nu vallmo och blåklint! Jag slängde ut lite blomsterfrön tidigt i våras i hopp om att det skulle bli lite vackrare utsikt men inget hände. Inte förrän nu! Stackare, de kommer snart att frysa ner men är välkomna igen! Gårdagens sol har förbytts i kyla och blåst. Det blir till att elda i spisen.

Vallmo och blåklint i oktober

Det enda frö som tog sig av 100!

Gandi jagar

Blir det sommar igen?

Höjdpunkten på Azorerna!

Vid besöket på Azorerna upptäckte vi att man kunde övervara "Middag och hästshow på Quinta Pico da Cruz" vilket vi också gjorde. Det blev en magisk kväll! Familjen Suarez (osäker om stavning) som ägde gården hade ett brinnande intresse för hästar och då speciellt rasen Lusitano från vilken f ö lippizanerhästar även härstammar. Vi fick göra besök i stallet och njuta av dessa underbart vackra djur som med upphöjt lugn betraktade besökarna. Därefter avnjöts en härlig fondue-buffé med det bästa av närodlat. Givetvis serverades vin obegränsat. Vi var ordentligt uppvärmda när till sist fönstren öppnades, ljuset släcktes ner och sönerna i familjen red dressyr på gårdsplanen utanför i skenet av facklor och strålkastare. Jag ber om ursäkt för den dåliga filmningen som skedde med min mobil. Vanlig kamera fungerade nämligen inte pga mörkret. Men man får ändå en liten inblick av det synnerligen välkomponerade programmet. Ryttarna var ett med hästarna och vi var hänförda över det vackra som vi fick ta del av. Se även broschyren längre ner som visar familjens emblem som hästarna är märkta med. En kväll utöver det vanliga, väl värt ett besök!

Hösten är här

Ingen som blir förvånad? Den kommer lika säkert varje år precis som vinter, vår och sommar. Nu är det snart dags att ta fram "väckningslampan". Den startar med ett milt ljus som stiger i intensitet en halvtimma innan väckarklockan ringer. Samtidigt som "det börjar dagas" kvittrar fåglar. Man kan bli lite trött på kvittret men enda alternativet är ett blippande ljud och det är inte bättre. Vitsen är att långsamt väcka kroppen inför det oundvikliga: uppstigning, utsläpp av katt, frukost, utfordring av kattmat, dusch, påklädning, ihopsamling av det nödvändiga, letning av bilnyckel, utgång och resa till arbetet inkl sittande i kö om man kommer "fel" tid. De otaliga vägreparationerna in till och i Borås för tillfället är inte att leka med. Möjligen att betrakta som ett sätt att skapa arbete i kristider vilket kanske är bra men varför hålla på överallt samtidigt? Hämtade maken på lasarettet i em och tänkte: hur kommer ambulanserna fram om det är bråttom? Det tänkte nog inte Gatukontoret på.

Första brasan....

....för säsongen tändes ikväll. Maken mår inte så bra och tänkte kanske att han mår bättre om han får lite extra värme. Inte för att kylan kommit ännu men det är en viss skillnad på 25 gr på Azorerna och 12 gr här hemma. Men vackert är det med alla färger i naturen. För att stilla nyfikenheten vad gäller bilder så kommer några här. Resten kommer när maken orkat med Picasa-albumet eller vad det heter. Håll till godo!

Ett himla kattrakande

Jag lovade mera från Azorerna och visst ska det bli. Men när vi kom hem skulle det åkas till Eriksberg (Bokenäs) för en nostalgitripp med Eriksbergsgänget. Trevligt som alltid men katterna fick bli kvar på Kattpensionatet extra länge. Glädjen blev stor när vi, något försenade, äntligen dök upp. Gandi blir glad och jamar glatt medan Yambo smiter ut genom kattluckan och lite sur vill bli hämtad den vägen. De är som barn och hela hemmanet ska inspekteras noga vid hemkomsten.
Allt gott och Guds Fred! 

Hemma igen!

Den uppmärksamme undrade kanske varför stavningen i senaste bloggen saknade åäö. Det beror på att det skrevs från Azorerna som vi nu återkommit från. Dessutom på makens födelsedag! Gårdagen firade vi Matilda som blivit 4 år. Grattis! Fina bilder kommer att förevisas å denna blogg inom kort!

Födelsedagsbarnet

Här finns fler kossor än människor

Ingen acores men fin ändå

Grattis och bra boktips

Grattis alla som fyller idag! Det verkar vara en hel del. Syster, far m fl. Far skulle varit 101 idag. Inser att dagarna flyger fram genom livet!
Fick förresten ett bra boktips av sonen. En historia som kan vara verklig för vem som helst och som jag varmt kan rekommendera. "Skynda att älska" av Alex Schulmann, son till Allan Schulmann. Den grep verkligen.
Allt gott och Guds Fred!

Människors möte

Ibland (ganska ofta) i en viss situation händer det att man slås av tanken: Varför är jag här just nu? Vad ska detta visa mig? När en situation verkar vara ett märkligt sammanträffande så är det inte det utan något förutbestämt (tror jag). Senast häromdagen i samtal med en person jag aldrig träffat tidigare hände det. Vi utbytte erfarenheter och jag såg genast att det var en mening med att vi skulle träffas just då. Kanske kan följande dikt av Stig Dagerman vara läsvärd medan Du funderar över detta:
Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

En av de största

För ovanlighetens skull bjöd TV på ett bra program på bästa sändningstid en lördagskväll. Åtminstone för oss som tycker om jazz, folkvisa och piano. Rubriken var lite otydlig och skvallrade inte om vad det handlade om. Läser man TV-programmet lite slarvigt så säger inte "Trollkarlen" så mycket. Men det handlade om Jan Johansson och en del om hans allt för korta liv. Man hör, bara man får några toner från hans spel, genast att det är Jan Johansson. (Detsamma gäller Willie Nelson och hans spruckna gitarr). Vi njöt av det hela och konstaterade att de stora konstnärerna tar Gud hem alltför tidigt.
Lyssna och njut! http://www.youtube.com/watch?v=pSIN5VyOcyE&feature=related
Allt gott och Guds Fred!

Potatisskörd

Idag tog jag upp potatisen ur det provisoriska land utmed lagårdsgaveln som fick bli odlingsområde i år. Bland tegelskärvor, stenar och glasbitar växte de finaste potatis man kunde önska. Skörden var inte så stor men det var inte heller mer än 5 kg sättpotatis jag satte och så har vi ju ätit en del. Med tanke på det enorma regnandet så är jag mer än nöjd. Nu hör det till saken att det för sådär 50 år sedan var hönsgård där. Lite gödsel fanns kanske kvar. Far sa ibland: "Di dummaste böndera får dûm störste potätera".

Tack mor och far för all den kunskap om smått och stort som ni lämnade i arv till oss!

Sömnadsbestyr

Idag besökte jag tygernas Mecka, Furulunds modetyger som ligger alldeles i närheten av min arbetsplats i Knalleland. Maken har sedan länge uttryckt en önskan om att få en ny huvudbonad av ett speciellt slag. Kepsar har han i parti och minut men skärmen är i vägen när han ska fotografera. Att vända kepsen bak och fram är inte hans stil så här skulle till något annat. Den snusnäsduk som tjänstgjort i flera år hade sett bättre dagar och eftersom hårsvallet minskats något med åren så krävdes alltså ett tyg av tunt behagligt material för att skyla för den värsta solen. Nu är det väl så att säga lite sent för säsongen men det blir väl sol igen nån gång. Nu är det bara att sätta igång att fålla!

Förr sydde jag nästan allt själv, mest till barnen. Vid flytten förra sommaren ställdes jag inför många val. Slänga, ge bort eller behålla av nostalgi? Vem orkar gå igenom mina/våra saker igen? Kan det här bli till glädje för någon annan? Osv. Nedan ett smakprov av det som jag tror fick gå vidare till någon annan.

Allt gott och Guds Fred!

Stormvarning

Veliga politiker finns det gott om men man kan aldrig upphöra att förvåna sig. Vanvårdsutredningens rekommendation att ekonomiskt kompensera fosterbarn eller institutionsbarn som har varit utsatta för misskötsel under sin uppväxt och regeringens nej till detsamma är väl närmast att se som att den vänstra handen inte vet vad den högra gör (eller tvärtom). Men ursäkten ska man ge! Vem kommer till den föreställningen? Nej, det är tydligen viktigare att sänka restaurangmomsen och fortsätta att ta högre skatt av pensionärer än av de som är i arbete. (Pensionärerna är ju bara besvärliga och består av en massa 40-talister som kostar pengar.)
Min farmor sa alltid: "Jaja mina barn, i blir la gamla i mä."

Minnesbilder och annat

Att det är den 11 september idag har väl inte undgått någon. För tio år sedan vid den här tiden var jag långtidssjukskriven i ca 1,5 år. Jag hade bränt ut mig som så många andra. Efter drygt 30 år på Telias kundtjänst (som varit en bra arbetsgivare i många år) började kraven bli så stora att man inte visste vad man höll på med. En dag drabbade det mig (jag hade fått många varningar tidigare) och jag kände att jag tappade kontrollen. Jag stängde ner det ena dataprogrammet efter det andra (ca 12-15) och upptäckte ett halvfärdigt brev till en kund som jag inte visste att jag höll på med. Sen gick jag hem i tron att jag "behöver bara vila några dar". Det blev 1,5 år. Det tog 3 månader innan jag kunde ta in några intryck överhuvudtaget. En koltrast i en grantopp utanför väckte mig. Ytterligare 3 månader gick innan jag kunde börja närma mig min förra arbetsplats. Flera av mina arbetskamrater hjälpte mig under den här tiden genom mail och telefonsamtal. Efter 5:e försöket in till Borås hade jag avancerat så nära Telia Kundtjänst att jag kunde gå in dit. Efteråt klättrade jag på väggarna hemma av ångest. Jag visste att enda sättet att "komma tillbaka" till det normala var att utsätta mig för det svåra i lagom takt. Tack vare det stöd jag fick av arbetskompisarna gick det så småningom bra. Den som inte varit med om "utbrändhet" kan inte riktigt förstå hur hela människan tar stryk på alla sätt. Under dessa 1,5 år lades Telias Kundtjänst ner i Borås och jag fick börja på nytt någon annanstans.
Nu till den 11 september 2001. Jag var under många år förtroendevald i Svenska kyrkan. Ledamot i flera råd, kyrkvärd, körsångare mm. När jag så småningom vågade mig ut "bland folk" igen så minns jag att jag besökte Pastorsexpeditionen i Sandared. Natten före hade jag haft en tydlig men skrämmande dröm som jag berättade för dem. Jag och flera andra befann oss i ett flygplan och vi låg som i sovsäckar sida vid sida längs med väggarna i planets nos. Utanför såg vi ett högt hus som vi kom väldigt nära och vi förstod att planet inte skulle kunna undvika att köra in i det. Där slutade drömmen. När jag kom hem efter besöket satte jag på TV:n och kom lagom för att se den krasch som drabbade det andra tornet. Resten vet alla.
Gårdagen ägnade jag åt att studera min klippbok där jag klistrar in dödsannonser efter alla jag känner. Ett arv efter mamma och farmor. Inte på något sätt makabert utan en hyllning till dem som gått före oss. Där finns en krönika i kortversion i form av en sorts släktforskning i realtid även med familjens namn, vackra dikter och olika symboler. Dessa har ändrats genom åren. En del dör i tron på sin Frälsare, andra har bilar, hundar eller jägare. Döden var förr en naturlig del av livet. Rädslan för döden idag gör att vi undviker att tala om den. Det enda vi vet säkert är att vi inte kommer härifrån med livet i behåll. Vi har svårt att prata om döden vilket gör att efterkommande inte alltid vet hur de ska hantera den praktiska delen. Svårast kan vara att familjen förutsätter en begravning i kyrkan och upptäcker att personen i fråga inte längre var medlem. Vi vet inte när det händer bara att det händer. Till sist:

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn,

tala till mig på samma sätt som du brukade.

Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.

Skratta tillsammans med mig, som vi alltid

brukade skratta åt vardagens små ting.

Var med mig, le med mig, tänk på mig, bed för mig.

Låt mitt namn fortsätta att vara en del av din vardag.

Livet betyder detsamma,

ingenting har skett som förändrar det.

Livet går vidare,

därför att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt

avbrott i vår gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig

för att du inte längre kan se mig?

Jag väntar på dig,

för en kort stund,

alldeles i närheten.

Allt är bra.

Fjärilsbesök och sjörapporter

Härom dagen kom fjärilen på besök igen som jag skrev om för ett tag sen. Åtminstone såg den likadan ut. Den här gången satte den sig i fönstret och vi kunde hjälpa den ut utan att den flög runt som sist. Visst är det märkligt? Men roligt. Jag undrar vart den tar vägen i vinter?

På hemvägen från jobbet idag hörde jag Sjörapporten. Den får mig alltid att tänka på när vi hade båt. Då lyssnade vi av naturliga skäl alltid på Sjörapporten kl. 22. Det kändes så tryggt att veta att vi kommit i hamn, lagom trötta efter dagens segling. Fotogenlampan gungade lätt i "taket" och det knirkade lätt i takt med båtens rörelser och blåste det så hördes vindens ljud i stag och mast. Lite dämpat hördes röster från andra människor som gick på bryggan eller satt i båtarna. Allt var så fridfullt. Sjörapporten nämnde allt från Skagerack och Kattegatt. Namn som Nordkoster, Väderöarna, Måseskär, Vinga, Nidingen, Hallands Väderö, Falsterbo klingade vackert välbekant liksom Storön, Rödkallen, Pite-Rönnskär, Bjuröklubb, Holmön och alla de andra på östkusten. Det kan tyckas onödigt att fästa sig vid något sådant men det slog mig att vi är rika i Sverige i den betydelsen att vi har (mer än många andra länder) en kuststräcka som nästan omger hela landet. Låt oss tro och hoppas att havet får leva och tillfriskna så att även kommande generationer får glädjas åt dess skönhet som vi har fått.

Nästan bara regn och rusk

Resterna av orkanen Irene lär ha drabbat oss men det återstår bara en viskning jämfört med originalet. Dock regnar det horisontalt och askarnas döda grenar faller ner där Petra ska klippa. Nåja, det är inte annat än vänta. Vi har upplevt detta många gånger förr. En lugn, solig vårdag är det ett minne blott. Det är tryggt att ändå veta att det efter varje regn kommer solsken.
Med stigande ålder kan man ibland få en minnesbild, flashback, av något från flydda tider. Det stora vemodet väller in och man konstaterar att det finns mer tid bakåt än framåt. Så är livet, det består, men förs vidare av nya människor. Ibland kan nattens drömmar föra en till något man känner igen men vet att man inte upplevt i detta livet. Om man minns vad man drömde vill säga. Ofta bleknar drömmen nästan genast man vaknar, endast fragment återstår. Min fasta övertygelse är i alla fall att när vi lämnar detta livet går vi bara över till en annan värld som vi inte vill lämna när vi väl är där. Ändå är det med vemod vi inser att vi inte är eviga här.

Allt Gott och Guds Fred!

Uppåt för mjölkbönderna i Sjuhärad!

Ja, ibland inträffar det oväntade. Just idag efter mina sorgliga noteringar igår så meddelar Borås Tidning att bönderna i Sjuhärad går mot trenden!"Här ökade antalet mjölkkor med över två procent under årets första sju månader. Det är stor skillnad jämfört med övriga landet där förändringen var minimal, en uppgång med en tiondels procent. Och även om antalet mjölkbönder minskar också i Sjuhärad sker det inte i lika snabbt takt som i riket."(BT)
En bonde i Od har omkring 300 djur på gården och kan lika gärna kallas ostbonde som mjölkbonde. All mjölk levereras till närliggande Gäsene-mejeriet i Ljung. Det innebär 6000-7000 liter varannan dag. Dessa ostar exporteras bl a till USA efter vad jag hört tidigare. Så blir det väl avsättning för höet ändå? För med så många kor går det nog åt en hel del. Tänk vad positiva tankar kan leda till ändå!

Höskörd förr och nu

Idag har grannen bärgat 2:a höskörden för året. Vädret var bästa tänkbara. Numera packas höet i plastbalar vilket naturligtvis har sina fördelar. Bilden till vänster är fotograferad någon gång mellan 1911 och 1926. Då krävdes mera handkraft men på gårdarna bodde mycket folk och det fanns säkert "extra personal" vid behov. Det var ju ändå mest på landsbygden folket bodde. Nu har vi hamnat i ett läge när det inte lönar sig att ha kor såvida man inte har massor. Höet som ändå tas tillvara (för att markerna ska hållas öppna) duger inte alltid åt kräsna hästägare och bonden får kanske sälja till underpris. Det kostar ju att först slå det, sedan vända höet flera gånger och till sist köra in det. Har man tur så är det torka hela vägen. Nu får vi dessutom läsa i tidningen att smöret inte kommer att räcka så länge. Folk i Trendsverige har bytt margarinet mot smör. För den som inte vet det så får man mjölk från korna. Korna äter hö. Av mjölken görs smör och ost. Kornas bajs gödslar åkern så att nästa gröda kan växa osv. Det är detta som kallas kretslopp. Var gick det fel?

Kungabesök och sopsortering

Att kungen och drottningen besökt Borås har väl inte undgått någon inom närmsta radien men utanför Borås är det nog tämligen okänt. Möjligen kommer det att beröras i kommande TV-program om vad kungaparet "uträttat" under året. De lotsades runt av bl a Konstmuséets förre chef för att beskåda en del av alla skulpturer som översvämmat det offentliga rummet på senare tid. Vad vi kan vara stolta över däremot är det övriga som visades även om det bl a handlar om vår sopsortering. Jodå, kungaparet ikläddes skyddskläder och stövlar för att bese Sobacken. Om de försågs med klädnypa för näsan förtäljer inte historien men jag tror inte att besöket varade så värst länge. Ett betydligt angenämare besök var nog lunchen i Sinnenas Hus (f d Wesleykyrkan), och det är egentligen detta mitt inlägg handlar om. Maten lagades och serverades av Almåsgymnasiets elever. Råvarorna var Sjuhäradslokala intill minsta dillkvist efter vad det verkar. Eleverna skötte sig oklanderligt och en stor eloge till alla inblandade. Jag är f.ö. varken rojalist eller dess motsats men visst ger det glans åt Borås? Oavsett vissa skriverier så gör även kungafamiljen ett bra arbete. Någon "galjonsbild" måste ett land ha och vem tror att det blir billigare med president? Vem vill förresten axla ett sånt ansvar redan från barnsben? Vem orkar föra traditionen vidare? Vem vill bli påpassad varje tid på dygnet av nyfikna? Etc etc. Den dagen då "nästa man/kvinna" står i tur och säger: Nej, jag vill leva ett vanligt liv! först då kan monarkin avslutas på ett naturligt sätt. Så länge de gör sitt jobb på ett bra sätt är det de själva som väljer, inte folket. Apanaget då? Ta tag i stölderna i Polisens kassaskåp istället. Där betalar staten ut ersättningen till de drabbade. Staten = vi!

September enligt bondepraktikan

I september (1/9 – 30/9) säger bondepraktikan:

September enligt Bondepraktikan – orginalillustration av Carl Larsson

Nu skall bonden sitt korn uttröska,
Och fiskaren fångar sillen den färska.
 Swinefläsk jag gerna må äta,
Desslikes fåremjölk och getemjölk också.
 I höstmånan är gott åderlåtande.
 Vakta dig för varmt bad.
 Man må och bruka örter och frukt,
det är icke skadligt

Viktigt om September

• Oväder i senare hälften av september efterföljs nästan alltid av starka stormar.
• Våt september ger torr oktober. Dimma på aftonen betyder regn på natten.
• Faller löven tidigt från träden, kan man vänta en vacker efterhöst och milt väder.
• Sena blommor i trädgårdarna båda vacker höst och lindrig vinter.
• En rik humleskörd, stark vinter och gott sädesår.
• När björkar och pilar länge behålla sitt löv grönt uppe i toppen, medan de tidigt fälla det på de nedre grenarna, kan man vänta tidig vinter och god vår.
• Oväder i september bebådar mycket snö i februari och mars samt ett gott sädesår.
• Åska i denna månad bådar ett fruktbart år.

Andra viktiga dagar i september

Den 1/9 :Sådan väderleken är denna dag, sådan förbliver den över huvudtaget under hela månaden.
Så nu vet vi det! Allt finns "på nätet" men ibland är det bra att ha en egen Bondepraktika...i "praktiken"!

Sensommarskörd och vårplantering

Eftersom vi blivit förärade med den nya tidens avloppsreningsanläggning av det större formatet får vi göra det bästa av situationen. Borås kommun skänkte bort en massa lökar med tillhörande bladverk tidigare i somras när annat skulle förgylla staden. När det regnar manna från himlen måste den fattige skaffa sked så vi for iväg och tog med oss vad vi kunde bära av såväl lökar som blad och grävde ner på "skitvallens" sluttningar. Vid den här årstiden lockar handeln åter med allehanda lökar och som den jordbrukardotter jag är så faller jag lätt för den skönhet som utlovas när snön och vintern släpper sitt järngrepp nästa gång. För att försöka se var jag satte de andra lökarna var jag tvungen att slå gräset än en gång och forsla bort. Attans vad det känns i armen efteråt (jag slår med lie). Men ner kom de och om Gud vill så blir det en fröjd att skåda så småningom. Inte såg jag var jag slutade sist, det fick bli "på känn". Här syns Sommarsnöklocka (Leucojum), Fylld snödroppe (Galanthus "Flore Pleno") och Rysk Blåstjärna (Scilla siberica). Visst blir det nåt att vänta på!

Rödbetor och 20-årskalas

Gårdagskvällen tillbringades med uppvaktning av släktens äldsta barnbarn dvs systersonbarn. Tänk att 20 år går så fort! Far brukade säga, när man talade om något som för oss brukade ligga långt bak i tiden: Dä va la härom året: Nu vet jag vad han menade, 20 år sedan kan faktiskt kännas vara härom året. Alltnog, "barnet" är en mycket trevlig ung man med egna åsikter som faktiskt gillar att vara med oss "gamla".  Artig ,belevad och omtänksam. Det känns gott att ungdomen artar sig (vad annars med sån släkt!) Kvällen avslutades med kortspelet Chicago bland den manliga delen av sällskapet medan damerna tjôtade om allt möjligt mellan döden och Geocaching.
Idag har jag äntligen införskaffat nya glasburkar för de rödbetor vi förärades av våra gäster förra veckan. Till råga på allt fick maken med sig äpplen från Bohuslän vid senaste besöket och eftersom jag tillhör generationen som aldrig slänger det som kan tas tillvara fick brått med att koka mos och baka äpplekaka att stoppa i frysen tills bistra tider stundar.
Gud gav oss nötterna men han knäckte dem inte åt oss.

Guds Fred!

Östra USA hukar sig för Irene

Läser idag om orkanen som är på väg till östra USA. Kanske är den redan där. Kvällens måltid åts på uteplatsen som var ganska blåsig, ostan är ingen bra vind här. Vi tyckte det var lite för blåsigt för att sitta ute i men vad gör man inte för att försöka ta tillvara de sista möjligheterna till grillkvällar. Vinden var endast en viskning i jämförelse med Irene i USA. Vi talar ibland om alla stormar, oväder, jordbävningar, krig mm som vi är förskonade ifrån. Den som såg Hästmannen i onsdags fick en återblick till stormen Per som tog en hel del för Stig-Anders och många många andra, även vi fick känning av det. Men det är ett intet i detta sammanhang. Tack Gud för tak över huvudet, mat, värme, rent vatten, kläder, arbete, frisk luft, nära och kära. Det är inte självklarheter för alla på jorden.

Minnen från förr...

Ju äldre man blir ju mer minns man från sin barndom vad det nu kan bero på. Yngste sonen sa ibland som barn: Mamma, kan inte du berätta om hur det var förr när du var liten? Berättarkonsten har jag nog ärvt från både mor och far. Mor berättade ofta om sin barndom, hur hon föddes i Lahti Finland 1917 och blev faderslös som 8-månaders baby och inte hade mer än foton att minnas av sin far. Om mormor som flyttade tillbaka till Sverige efter några år av ovisshet innan det stod klart att maken, Heikki Salola, hade stupat 1918 i det s.k. finska vinterkriget. Äldsta dottern Maire dog som 11-åring i hjärnhinneinflammation och mormor stod ensam med två små barn.
Min far var även han en stor berättare och hade alltid mycket att dela med sig av stort och smått. I sin ungdom skickades han av kamraterna till Bio-salongerna för att sedan kunna berätta filmen för vännerna. De "salade" till biljetten men hade bara råd med en. Jag minns också hur vi väntade med spänning på att mor och far skulle komma hem och berätta filmen från början till slut när de varit på Bio.
Mycket gick förlorat när TV kom in i hemmen. Vår familj fick TV först 1961 efter stor påtryckning. Men mycket tillfördes också. Trots endast en TV-kanal var det ett i mångt och mycket bättre utbud än idag. Vem minns inte TV-teatern som gav oss lantortsbor de stora skådespelarna rakt in i vardagsrummet? De politiska debatterna och reportrarnas intervjuer präglades på den tiden av respekt för människan på ett helt annat sätt än idag. Allt var inte bättre förr men en hel del.
Krig har alltid pågått någonstans i världen. Det är smärtsamt att konstatera att det även krigas i vårt annars fredliga land. Vem är störst, bäst och vackrast? Vem har rätt eller fel? Vem har rätt hudfärg?? Jag säger som Stefan&Krister: Var å en får skäms för sett"

Till min farmor Matilda

Den 20:e augusti har alltid varit en speciell datum i vår familj. Vi myntade ett uttryck som används än idag. Om man hamnar i nån kö eller på annat sätt får pröva tålamodet genom väntan så säger vi: Här får man stå tills 20:e augusti. Roligt eller ej, vi tycker det. Således har vi mycket att bestyra den här dagen då allt ska göras som vi inte orkat vänta på.
En annan speciell dag är det idag då vi firar vår kära farmor Matilda vars dopdag det är idag. Det tvistades länge huruvida hon föddes idag eller den 18:e. Sanningen var att hon föddes den 18:e och döptes den 20:e. Detta hände för exakt 140 år sedan. Familjen bodde i Arås som ligger på andra sidan Viaredssjön utanför Borås. På den tiden var det oerhört viktigt att barnen döptes (kristnades) så snabbt som möjligt för att de inte skulle riskera att dö odöpta. Om hennes mor var med den långa vägen till Sandhults kyrka vet vi inte men de åkte inte bil dit det är vi helt säkra på. Häst och vagn var det som gällde. Hon hittade så småningom en stilig karl från Nordtorp som hette Klas Samuelsson och som blev vår farfar. Farfar gick ur tiden 1942 och farmor 1956. Båda bodde den sista tiden i det rum som jag sedermera hade under min uppväxt och där jag nu skriver detta. Farfar hann gå över till andra sidan innan jag föddes men han var väldigt snäll har jag hört liksom farmor som också var väldigt snäll. Om man hade gjort något "skamstu" så gick man upp i trappan och grät och då öppnade farmor dörren och lockade ur en vad som hänt. Sen bjöd hon på ingefärskarameller eller platta mintkarameller med skärt på.
Deras minne lever kvar här liksom alla andras som bott här före oss.