Mina nya husdjur och jag tar Nya tag

Livet pågår medan man planerar annat. Väldigt länge har just ANNAT kommit ivägen. Sorgliga och svåra saker har tagit mycken tid och kraft. Det enda man kan göra är att försöka förhålla sig till det som sker och inse att man inte kan påverka allt. Därefter ta nya tag och leva en dag i taget. Mer kan egentligen ingen göra. Det spelar ingen roll om man är ung, gammal eller mitt i livet. Man gör så gott man kan och försöker hitta ljuspunkter där mörkret tagit fäste. Sjukdomar, skilsmässor, död mm hör till livet. "Svårigheter är till för att övervinnas" kan låta som en klyscha men är egentligen det enda sättet att kunna gå vidare på. De gamla kunde säga: Man får inte större börda än man kan bära. Det ligger något i det. Med siktet i backspegeln så kan man tänka att det var tur att man inte visste vad som skulle hända i förväg. Det gäller att ta vara på livet. Ett sätt kan vara att skapa fokus på något nytt och positivt. Det har jag gjort. Jag gläds åt att ha blivit Biodlare. Man förundras av binas flitiga arbete som bidrar till en bättre värld i det lilla men som i sin tur är oerhört stort och betydelsefullt. Man blir verkligen bi-ten om man så får säga. Utan bin skulle vi inte längre få mat! De bidrar verkligen till jordens försörjning genom sin pollinering av växter. Förhoppningsvis kommer de även att bidra till lite honung framåt hösten!

Väder och vind

Isrosor och julrosor

För bara en vecka sen täcktes marken av ett fluffigt snötäcke. Solen sken och dagarna blev längre. Nåja, det var kanske inte dagarna som blev längre utan ljuset som sakta men säkert tog mer och mer tid i anspråk. Jag planterade julrosfrön i små krukor i växthuset. De ska ju ha kyla för att gro. Våga, vinn heter det ju.

Det gäller att smida.....

Idag har all snö försvunnit helt. Regnet piskar mot fönstren i den hårda vinden och dysterheten griper tag i det mesta. Det är märkligt hur lite solsken kan få en att piggna till och regn påverka åt andra hållet. Nyss for skidåkare förbi hela dagarna, Barnens Vasalopp gick av stapeln och solen sken. Skidklubben hade tur som ordnade evenemanget i tid. Vissa sörjer att snön nu är borta, fort gick det. Andra gläds åt att den försvann. Det kanske påskyndar våren. I vilket fall som helst så är vintern inte över än. Det kan fortfarande komma snö. För egen del gillar jag alla årstider, mest våren....eller försommaren, allt är nytt och fräscht....sommaren med allt som blommar, alla varma dagar.....eller varför inte hösten när allt stillnar av, luften är klar och alla färger. Allt liksom förbereder vila...eller vintern, när det är som på bilderna här? Nja, just nu ser jag fram emot en stilla kväll i mars, april när koltrasten drillar och jag går i trädgården och räfsar grenar och kvistar som vintern slängt ut på gräsmattan. En stilla eld och dofterna.....blåsipporna......

Ett alldeles nytt blankt år 2016

Njut av sommarfana i dimmig Nyårsdag

Det är alltid en speciell känsla med första dagen på ett nytt år. Året som gick ligger bakom och kan inte ändras. Det gäller att ta nya tag och försöka leva i nuet så länge det går. För det är till syvende och sist det enda vi kan påverka. I viss mån även framtiden och då bara hur vi själva lever våra liv. Andras liv ligger helt utanför vår kontroll. Att ta fram den nya almanackan och sätta upp på väggen ger en viss känsla. Förr fick man almanackor från när och fjärran, ofta fler än man hade användning av. Nu sitter Södra skogsägarnas vackra dito på köksväggen och innehåller vackra naturfoton att glädjas åt. Översikt av veckorna i den aktuella månaden hjälper till att ha lite koll på dagarna som kommer men numera är den elektroniska kalendern i surfplattan till mesta nyttan. Att inte längre ha arbetstider att passa, möten, kurser, avlöningar, redovisningar, skatteärenden etc är ganska skönt när man är pensionär. Såna anteckningar är numera ersatta av makens sjukvårdsärenden, tandläkartider, klippning mm. Det är lätt att bli beroende av att ha allt på ett ställe men praktiskt då det är jag som är transportör vid dylika besök. Det fanns en tid då man mindes precis allt som låg framför utan att behöva anteckna något. Troligen hade man inte fler åtaganden än att det gick att hålla reda på eller också var hjärnan piggare. Jag är vän av tekniken när den är till hjälp. Däremot lever jag inte med smarttelefonen fastklistrad i handen natt och dag. Det finns andra sätt att bränna ut sig på. Jag tycker synd om dagens barn som får komma i andra hand på grund av att föräldrarna inte kan släppa telefonen. Deras eget ego måste få sitt före allt annat. Kan man hoppas på att det lugnar ner sig så småningom när avigsidorna blir för uppenbara? Eller är det redan för sent?