Långfredagstankar

Långfredag i min barndom var en utdragen, allvarlig och stillsam dag. Det var på den tiden man firade påsken till minne av Jesu död och uppståndelse. Långfredagen var ämnad åt eftertanke och betraktelse av människors ondska att korsfästa Kristus. Vi skulle känna av hans lidande och med empati följa honom genom ångest och pina. I kyrkan användes inte orgeln denna dag och kyrkfolket fick sjunga psalmerna ändå så gott det nu gick. Affärerna var naturligtvis inte öppna och nöjesetablissemangen fick finna sig i att vara stängda. Det är inte så längesen det här och hur det är idag vet ju var och en. Påsken är trots allt fortfarande en kyrklig högtid  liksom jul och pingst men hur många tänker på det?
För den vetgirige kan nämnas att påsk infaller ”första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen”. Den kristna påsken är intimt sammanbunden med den judiska påsken – det var under det judiska påskfirandet som Jesus instiftade nattvarden, förrådes, korsfästes, dog, begravdes och uppstod. Och det är också därför kristna firar påsk.