Inte guld-men nästan!

 Man får inte vara för modern. Då blir man så fort omodern.

Husrenoveringen innebar tillvaratagande av nästan allt. Återanvändningen gick parallellt med nytillverkningen. Kvar fanns innetrappan i befintligt men rengjort skick. Något sa mig att behålla den som den var men från omgivningen kom påtryckningar redan från början. "Ska ni inte renovera trappan?" Till slut föll jag för grupptrycket och inledde operationen nu efter nära två år. Som redan berättats har slipning och målning genomförts. För att behålla trappans karaktär skulle den egentligen inte förändras alltför mycket, bara få en ny finish så att säga.
Idag var mattläggaren här och undrade varför vi valt linoleum för det gör inga andra. Sen berättade han att såna mässingslister som fanns tidigare inte går att få tag i. Han hade ALDRIG satt upp några överhuvudtaget under sin karriär i branschen. Däremot ryckt loss. "Moderna lister viker över mer och går inte att få en sväng på. Dessutom gör man raka trappsteg idag och lägger dit en nålfiltsmatta".
Makens ansiktsuttryck när jag kom hem från arbetet skvallrade om ett förestående hjärtflimmer. Listig som jag är (om uttrycket tillåts i detta ärende) begav jag mig till listernas bortglömda hörn där man lägger sånt som ska slängas, hämtade in de ratade listerna och skrubbade dem så rent jag kunde. Nu väntar ett stålbad....flåt mässingsbad i citronsyra, diskmedel och vatten och vips, blir de nästan som nya igen. Fint rundad kant som precis täcker mattkanten. Det nedersta vackert svängda trappsteget får en kant som NÄSTAN är OK. Sen får de vara hur omoderna som helst bara de fyller sin funktion. Vem vet, på svarta börsen betingar de kanske ett ganska stort värde?