....sa jag för mig själv när laxen var "nergrävd". Massor med dill, krossad vitpeppar, salt och socker fick sällskap i paketet som ställdes in i kylskåpet. Ordstävet och den gravade laxen är tradition i vår familj sedan många år och vi gläds åt att systrar med respektive liksom våra barn kommer hit till långfredagstraditionen. I alla år gjorde mor laxen och vi träffades i Nordtorp och familjerna växte medan mor blev gammal. Det som nästan var ett mysterium har nu blivit en enkel uppgift (det finns ju kokböcker) och traditionen lever vidare. Påsken ägnades även förr åt städning av trädgården eftersom de gamla askarna släppte ifrån sig en mängd grenar och pinnar vilka bidrog till påskbrasan. Denna påsk är hela trädgården full med nersågade grenar som det krävs mycket mannakraft och även traktor till att forsla bort. Asksjukan har som bekant gjort att vårdträden måst kapas minst en tredjedel för att orka med några år till. Längre än så hoppas vi. Askarna blir till aska liksom det mesta är förgängligt. Det sista klarbärsträdet fick även det fara hädan trots stor tvekan från min sida. Det var mest en risbuske kvar och ingen direkt prydnad även om en del trädgårdsfantaster tycker att även döda träd i trädgården ska stå kvar. En deprimerande syn som jag inte delar. Men nya träd ska få plats och berika oss med såväl blommor som frukt liksom livet måste gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar