Idag börjar sista sommarlovet dvs sista semestern före pensionen. Maken "namnar" inscannade bilder från flydda tider när man var ung och vacker. Nu är man bara och. Äldste sonen var ca 2 år och iklädd hemsydda "snickarbyxor" i jerseytyg i grönt (vad annars) och det var julafton med inhyrd tomte från KFUM (som det hette då). Vart tog alla åren vägen? Ett rikt liv har man förvisso haft med både sorg och glädje, precis som liv brukar vara. Erfarenheter har man med sig på både ont och gott men det berikar och medverkar till att man så småningom upptäcker att pusselbitar faller på plats och formar en till den man är. Har man tur så upptäcker man den utstakade livsplanen. Det kallas syncronisitet och jag har skrivit om det förr. Min uppfattning är att ingenting av de gåvor man fått är givna utan att en högre makt är inblandad. Det känns tryggt att veta i synnerhet när livet går neråt. Inte pga att ålderns höst närmar sig utan när de där svackorna uppträder som gör att man ser allt i svart. Ett tillstånd som ingen egentligen pratar om men som de flesta säkert känner igen.
Lyssna förresten gärna på Kris Kristoffersson när han sjunger "Why me lord".
PS. Grattis Victoria på 35-årsdagen!
Allt gott och Guds Fred!
Du skriver mycket vackert och tänkvärt!
SvaraRaderarolf ohlson