År 79 e. Kr.

Idag för 1933 år sedan begravdes Pompeji i aska och låg bortglömd i många år innan staden grävdes fram igen. En ögonblicksskildring, ett tidsdokument fanns gömt under askan och ger dagens turister en inblick i hur staden och dess människor kan ha levt. Som ett Atlantis, skillnaden är att Atlantis inte är funnet än? Man känner hysteriska vingslag när man vandrar på kullerstens-gatorna och tittar in på de vackert dekorerade väggarnas färger och mosaikbelagda golv. En oförglömlig upplevelse. En billigare alternativ upplevelse är att läsa Robert Harris Pompeji. Jag kan säga att jag nästan sträckläste den, så spännande var den. Trots att man vet "hur det går" (eller kanske just därför) växer spänningen olidligt. I romanform skildras hur ingenjören Marcus Attilius upptäcker tecken på att akvedukten som förser nio städer med vatten verkar ha blivit skadad och han ger sig ut för att ta reda på vad som händer. Mäniskorna och miljöerna beskrivs så levande att man känner sig förflyttad dit. Katastrofer av olika slag drabbar jorden på olika sätt men ett sätt att bearbeta ev. rädsla är att ge sig i kast med den. På ett eller annat sätt.