Eftersom jag inte är vän med ombyte av klockan på våren så borde det vara dess bättre på hösten när man "får tillbaka" den där timmen. Men så är det inte! Minns att sista åren varit likadana. Det är som om den förlorade timmen i våras (känns som i vintras!) ackumulerat och dagens trötthet beror på uppskjutet sömnbehov. Förmodligen beror det på sista veckornas intensiva verksamheter tillika med bortträngd förkylning och makens yrsel. Med andra ord, idag har jag inte gjort nåt vettigt alls. Endast accepterat halsriv och snuva. Varför skulle jag klara mig när alla andra åker dit? Brasa i spisen, vila i gungstolen och lyssnande till Nisse Munchs tolkande av Dan Andersson. Som bäddat för melankoli en gråmulen småregnig söndag i nästan-november. Makens yrselövningar gör honom ännu mer yr men är tydligen det enda som hjälper. Trots veckornas elände känner han sig något bättre men orkar inte riktigt med vardagens göromål. Bloggen får vänta. Trots allt vet vi att hösten och vintern går över så småningom även om det verkar mörkt för tillfället (!). Ser man bakåt så var det sol och sommar för bara 3 månader sedan. Varför gå i lera och sörja när man kan gå på isen och ha det glatt?
Idag, måndag, är det milt men mörkt och dystert här ute på västkanten. Försöker undvika förkylningsbakterierna. Tacksam för varje dag som går utan frost och snö. Snöslungan står väl beredd hos er ute på logen? Vi har som väl är en vaktmästare som sköter sådana apparater.
SvaraRaderaEn varm hälsning till Nordtorp med förhoppning om snar bättring.
rolf ohlson
Tack Rolf
SvaraRaderaJo, nog är det dystert väder. Men inget man kan göra så mycket åt dessvärre. Jag håller ändå med, man får vara glad så länge snön håller sig på avstånd. Men visst är världen upp och ner. USA:s östkust fick kanske den snö som inte föll här?