Gårdagskvällen ägnades åt en träff med gamla arbetskamrater från mitt liv på Televerket/Telia. Vi träffas en torsdag i månaden och den som vill, vågar och kan som Lasse Kronér säger, dyker upp på restaurangen i Borås där man kan sitta och prata över en måltid utan att behöva skrika för att överrösta någon musik som ändå ingen vill höra. Det är inte ofta jag kan vara med av olika orsaker (jag gick ju på dragspelskurs i våras!) men det är mycket värdefullt att ha den kontakten. Vi är alla i ungefär samma ålder, jobbade MÅNGA år i företaget och har alla samma erfarenhet och kultur i bagaget. Vi börjar få de där åldersrelaterade krämporna som de flesta andra osv. Flera av oss är timanställda, har låg lön och har provat flera jobb sen vi slutade (nerläggning av Kundtjänst). Några av oss har "gått i väggen" som det heter och har kommit fram till att vi klarat oss ändå tack vare stödet från våra kollegor. Dessa träffar har snart hållit på i 10 år. En av oss finns inte mer i detta livet. Vi konstaterade att vi hade turen att vara unga på den tiden när fackligt arbete var en viktig del i arbetslivet. Många var engagerade, solidaritet var ett självklart begrepp och alla hade ett arbete att gå till men vi tog ändå inget för självklart. Bonusar hade vi nästan aldrig hört talas om. I så fall var det i samband med att det gått bra för företaget och summorna var blygsamma. Tiderna förändras men det välfärdssamhälle som arbetades fram under hela 1900-talet har flytt sin kos. Idag har fattigdomen kommit tillbaka och visar sitt fula tryne. När dagisbarnen inte ens har fått rena blöjor på morgonen när de lämnas (pga att föräldrarna inte har råd att köpa några) då har det gått för långt. Tävlingar som Robinsson har blivit verklighet i själva livet. Då är det guld värt att ha vänner som frågar efter och bryr sig om varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar