Pinoccio och saknad

Idag är försommarregnet en välsignelse. Marken och växtligheten behöver allt regn de kan få. Själv är jag irrationell och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Det behöver dammsugas men jag städar hellre i trädgården än inomhus. Vädret manar dock till eftertanke. Å andra sidan behöver man ju inte jobba jämt. Men det håller igång dagen och tankarna, saknaden och sorgen. Min och barnbarnets lilla film med Pinoccio får vara en tröst.

Ur led är tiden

Kvällen den 3 maj (!) 2019

Idag är det den 6 maj och så här såg det ut härom kvällen. Varje dag snöar, haglar eller regnar det och temperaturen håller sig mellan 5 och 7 grader. Jag undrar just hur de stackars tomaterna mår ute i växthuset. För säkerhets skull har jag brett över 4 lager växtfiber och ställt in ett element som slår på när det blir för kallt. Bina har inte varit ute på flera dar stackarna och i ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dom. Ibland gör dom ett försök om solen tittar fram men det blir inga flygturer. De längre dagarna och ljuset har ju satt igång växtligheten men får detta hålla på så kanske vi får vänja oss vid att allt är annorlunda. Inte kanske, verkligheten är här vare sig vi vill det eller inte. 

Så går en dag än från vår tid...

Den som kan sin historia och är uppväxt med psalmsång och morgonbön i skolan utan att ha tagit skada känner till var rubriken kommer ifrån. Att livet går vidare trots stora sorger och förluster är bara att konstatera. Att saknaden gör sig påmind, inte i det stora utan det lilla och hugger till i de mest oförutsägbara stunder får man leva med. Att mista den som står en närmast är något vi alla kommer att uppleva förr eller senare. Då är det en fördel om man fått "öva" genom livet. "Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte kommer härifrån med livet i behåll" som någon myntade. Hur vi sedan hanterar det är olika beroende på hur vi tagit intryck och hunnit med att lyssna inåt i våra liv. Vågar vi lyssna till vårt inre idag eller ens ha tyst omkring oss? Måste det alltid vara något ljud som stänger ute tankarna, i öronsnäckan på motionsspåret, i kassan på hamburgerbaren, i köpcentret? Vi överöses med artificiellt ljud varhelst vi befinner oss och ibland kan vi inte välja bort det. Vi stressar som galna på arbetet och i bilen och blir oerhört irriterade på framförvarande förare som kör för sakta fast han/hon håller hastighetsgränserna. Dagens människor blir kränkta för allt och den som gjort något fel blånekar fast motsatsen är uppenbar. Att man aldrig kan komma först i kön, det kommer alltid att vara nån före, att man inte sparar tid på att gasa sig förbi andra är inget som dagens människa upptäcker. Det gäller att vara först, störst och mest betydelsefull. Kontentan av detta? Världen skapades inte den dag du föddes. Du är värdefull men det är andra också. Ta vara på det som verkligen är viktigt i livet, reflektera och var medvandrare och inte motvandrare. Tvingas inte ångra en dag att du inte tog dig tid.

Novemberkväll och återblickar

Hållö fyr

Idag är det en helt vanlig dyster novemberdag. Pga en massa 

strul med dator och telefoni hamnade jag här för att se om saker 

fungerade. Det verkar vara VÄLDIGT längesedan jag var här,

både på Hållö och på Bloggen. Jag kände ett behov av att se lite

sommar och sol, väl medveten om att solen kommer tillbaka.

Bina är invintrade och väntar lugnt på vårvärmen. Man borde ta

lärdom av dom och inte sucka över vintern. Den kommer 

tillbaka, solen. Så även ljuset.

Utsikt från fyren

Mina nya husdjur och jag tar Nya tag

Livet pågår medan man planerar annat. Väldigt länge har just ANNAT kommit ivägen. Sorgliga och svåra saker har tagit mycken tid och kraft. Det enda man kan göra är att försöka förhålla sig till det som sker och inse att man inte kan påverka allt. Därefter ta nya tag och leva en dag i taget. Mer kan egentligen ingen göra. Det spelar ingen roll om man är ung, gammal eller mitt i livet. Man gör så gott man kan och försöker hitta ljuspunkter där mörkret tagit fäste. Sjukdomar, skilsmässor, död mm hör till livet. "Svårigheter är till för att övervinnas" kan låta som en klyscha men är egentligen det enda sättet att kunna gå vidare på. De gamla kunde säga: Man får inte större börda än man kan bära. Det ligger något i det. Med siktet i backspegeln så kan man tänka att det var tur att man inte visste vad som skulle hända i förväg. Det gäller att ta vara på livet. Ett sätt kan vara att skapa fokus på något nytt och positivt. Det har jag gjort. Jag gläds åt att ha blivit Biodlare. Man förundras av binas flitiga arbete som bidrar till en bättre värld i det lilla men som i sin tur är oerhört stort och betydelsefullt. Man blir verkligen bi-ten om man så får säga. Utan bin skulle vi inte längre få mat! De bidrar verkligen till jordens försörjning genom sin pollinering av växter. Förhoppningsvis kommer de även att bidra till lite honung framåt hösten!

Väder och vind

Isrosor och julrosor

För bara en vecka sen täcktes marken av ett fluffigt snötäcke. Solen sken och dagarna blev längre. Nåja, det var kanske inte dagarna som blev längre utan ljuset som sakta men säkert tog mer och mer tid i anspråk. Jag planterade julrosfrön i små krukor i växthuset. De ska ju ha kyla för att gro. Våga, vinn heter det ju.

Det gäller att smida.....

Idag har all snö försvunnit helt. Regnet piskar mot fönstren i den hårda vinden och dysterheten griper tag i det mesta. Det är märkligt hur lite solsken kan få en att piggna till och regn påverka åt andra hållet. Nyss for skidåkare förbi hela dagarna, Barnens Vasalopp gick av stapeln och solen sken. Skidklubben hade tur som ordnade evenemanget i tid. Vissa sörjer att snön nu är borta, fort gick det. Andra gläds åt att den försvann. Det kanske påskyndar våren. I vilket fall som helst så är vintern inte över än. Det kan fortfarande komma snö. För egen del gillar jag alla årstider, mest våren....eller försommaren, allt är nytt och fräscht....sommaren med allt som blommar, alla varma dagar.....eller varför inte hösten när allt stillnar av, luften är klar och alla färger. Allt liksom förbereder vila...eller vintern, när det är som på bilderna här? Nja, just nu ser jag fram emot en stilla kväll i mars, april när koltrasten drillar och jag går i trädgården och räfsar grenar och kvistar som vintern slängt ut på gräsmattan. En stilla eld och dofterna.....blåsipporna......

Ett alldeles nytt blankt år 2016

Njut av sommarfana i dimmig Nyårsdag

Det är alltid en speciell känsla med första dagen på ett nytt år. Året som gick ligger bakom och kan inte ändras. Det gäller att ta nya tag och försöka leva i nuet så länge det går. För det är till syvende och sist det enda vi kan påverka. I viss mån även framtiden och då bara hur vi själva lever våra liv. Andras liv ligger helt utanför vår kontroll. Att ta fram den nya almanackan och sätta upp på väggen ger en viss känsla. Förr fick man almanackor från när och fjärran, ofta fler än man hade användning av. Nu sitter Södra skogsägarnas vackra dito på köksväggen och innehåller vackra naturfoton att glädjas åt. Översikt av veckorna i den aktuella månaden hjälper till att ha lite koll på dagarna som kommer men numera är den elektroniska kalendern i surfplattan till mesta nyttan. Att inte längre ha arbetstider att passa, möten, kurser, avlöningar, redovisningar, skatteärenden etc är ganska skönt när man är pensionär. Såna anteckningar är numera ersatta av makens sjukvårdsärenden, tandläkartider, klippning mm. Det är lätt att bli beroende av att ha allt på ett ställe men praktiskt då det är jag som är transportör vid dylika besök. Det fanns en tid då man mindes precis allt som låg framför utan att behöva anteckna något. Troligen hade man inte fler åtaganden än att det gick att hålla reda på eller också var hjärnan piggare. Jag är vän av tekniken när den är till hjälp. Däremot lever jag inte med smarttelefonen fastklistrad i handen natt och dag. Det finns andra sätt att bränna ut sig på. Jag tycker synd om dagens barn som får komma i andra hand på grund av att föräldrarna inte kan släppa telefonen. Deras eget ego måste få sitt före allt annat. Kan man hoppas på att det lugnar ner sig så småningom när avigsidorna blir för uppenbara? Eller är det redan för sent?

Lakritskola och granarbete

Dagarna är korta och oftast gråmulna. Lite snövitt på marken då och då lyser upp lite faktiskt. Så länge det inte kommer snö i massor behövs det heller inte skottas. Alltid något. Gossarna (läs katterna) tvärnitar ibland vid dörren och vägrar gå ut. Dom sover mest bort vintern och har det ganska bra på så sätt. Känner våra rutiner dag för dag och rättar sig därefter. Vet tex att det vankas lite ost när frukostbordet är dukat. Påkallar uppmärksamhet på morronen när de tycker att det är dags att stiga upp dessutom.
Så mycket julstök blir det inte här. Maken och jag kommer att fira julen i ensamhet så när som på kortare turer till nära och kära som inbjudna gäster. Makens ihållande hjärtbesvär med påtaglig intressebrist från sjukvården medför att vår ork inte är vad den borde vara. Kanske bidrar årstiden till orkeslösheten? Inte vet jag. I alla fall har vi försökt lysa upp tillvaron med för årstiden aktuella ljuspunkter. Likaså har granen inhämtats från egen skog.

Bock eller Spike?

Dessutom granris för att göra en bock att ställa på trappan. På något sätt blev det en Spike istället. Han kommer att känna igen sig om han får se den. Gårdagen bjöd på ett egenförskyllt lakritskolekok eftersom jag vid ett apoteksbesök i ett svagt ögonblick inhandlat ett styck lakritsstång modell koncentrat. Borde förstått att lakritsstång på apoteket inte är att bara smaska i sig som den är. Tack vare Google fann jag recept vilket medförde att grädde, socker och smör fick inhandlas. Kolan blev OK. Men jag tror inte att jag gör om det. Det är enklare att hålla sig till "vanlig" lakrits. Om man blir sugen.

Adventsförberedelse och ordlek

Fyra generationer julen 2007

Idag tänkte jag sätta upp stjärnorna i fönstren som en förberedelse inför 1:a Advent. Jag håller på gammal tradition och vill inte ta ut nåt i förskott. Många lyser upp sin tillvaro redan i mitten av november som om de bodde på ett tivoli. Jag kan i viss mån förstå dem. Vi bor i mörkerlandet just nu och man kan behöva extra ljus. Jag tillhör den generationen som tog advents- och julfirandet i "lagom" takt och eftersom jag har färre år framför mig än som redan passerat så tillhör jag en förgången tid. Jag vägrar envist att kalla den typiska sjuarmade ljusstaken för adventsstake. För mig är en adventsstake en ljusstake med plats för fyra ljus som man tänder i takt med adventssöndagarna. Den kan väl också ersättas av elektriska sådana med tanke på brandfaran men nån måtta får det vara. Jag accepterar dock alla sjuarmade ljusstakar som lyser upp tillvaron i alla fönster. Vi behöver allt ljus vi kan få i november- och decembermörkret och var och en gör som han själv vill. Och den yngre generationen har väl inte riktigt koll på varför vi firar jul egentligen. Om det går riktigt illa kanske det en dag bestäms att vi inte ska ha några kristliga högtider alls med tillhörande ledigheter. Då återstår bara nyår och 6 juni. Det är tur att man får "dö unna" som far sa. Jaja, var dag har nog av sina bekymmer. Dessutom vägrar jag att använda det nya ordet "hen". Ett urfånigt påhitt. Men så betyder det ju "höna" på engelska också.
.

Novemberdysterhet och vårkänslor

Kommer jag att lyckas med petuniorna även 2016?

Idag har jag rensat min frösamling som torkat i noga dokumenterade kaffefilter. Ett bra sätt att torka dem i. På hösten samlar jag en del fröställningar och lägger i öppna filter. När de är torra plockar jag bort "det onödiga" och spar fröna som gömmer sig ini. De har stått luftigt i tvättstugan som oftast är varmaste utrymmet, där står ju den soluppvärmda ackumulatortanken på 550L. Nåja, solen värmer inte så det stör från november till mars men där är ändå varmt. Kan inte låta bli att tänka på Luther. Var det han som sa : Även om världen går under imorgon så vill jag idag plantera mitt äppelträd? Vi matas dagligen med undergångsinformation och det mår ingen bra av i längden. Det räcker så bra med det som är.
Veckans besök av Spike lättade upp livet en aning. Han är en glad, pigg, positiv och trofast varelse på 4 ben som värmer hjärtat. Det gör ju även katterna men de är liksom mer självständiga. Spike följer med som en skugga efter en vart man går vilket kan få en full i skratt ibland. När man släckt på toa och svängt igen dörren efter sig så hör man ett försynt krafs bakom och han lufsar ut. I dessa stunder ser han lite förorättad ut men det går snabbt över. En nackdel är bara när det regnar och man (läs jag)  ändå måste ut. Även då finns det hjälpmedel, stövlar och paraply fungerar och Spike bryr sig inte. Omvärlden är lika spännande vilket väder det än är.

Novembergrått både här och där

November har inträtt, så ock vintertid. För min del kan det vara samma tid hela året. Det är bara jobbigt att byta till det ena eller andra. Ute är det disigt och för dagen mulet. En tid av vila och kanske eftertanke. Utekrukorna med somardahlia, grekisk lövkoja, krasse och vita och svarta petunior är inställa för vintern. Jorden och resterna komposterade. Dahlior och gladioler i rabatten får vänta ett slag på att tas upp. I det milda vädret behöver de samla ytterligare kraft till nästa år. Det ska förresten bli intressant att se om jag lyckats rädda petuniefrön  för sådd. De är så små att de knappt syns. Fungerar allt som det ska så kan jag hoppas på många plantor till våren.
Världen i övrigt är en spelplats för allt värre händelser. Vi konstaterade igår att vi hade tur som fick besöka intressanta platser medan det var någorlunda fred. Egyptens pyramider, Luxor, snorkling i Röda havet, kvällsritt på kameler i öknen utanför Eilat, Petra i Jordanien mm. Ett oförglömligt minne är bussturen över Sinaihalvön mellan Eilat och Kairo. Öknen var andlöst vacker och bergen som de finaste ädelstenar i olika gula nyanser från nästan vitt till orange. Ett bändande skådespel. Då, en fantastisk plats och idag omöjlig att besöka liksom många andra av de historiskt intressanta platserna i regionen.

Hur man ska bringa ordning i världen, få slut på terror och diktatur och hjälpa alla flyktingar till ett drägligt liv i sina hemländer eller ute i världen är en ofattbar svår nöt att knäcka.  Inte heller den globala hanteringen av miljön går att handskas med. Kvartalsekonomin göder arbetslösheten samtidigt som vi ska konsumera mera för att få hjulen att snurra. En olöslig ekvation.

Ännu en dag

Ostmässan är tillända och så även min utställning. Tack alla som gillade mina tavlor! Dock var det väl inte väntat att finna tavlor på en ostmässa vilket medförde att de fick följa med hem igen.
Just nu funderar jag på att förbereda vinterförvaringen av dahlior och gladioler. De förstnämnda är känsliga och bör åtgärdas först men kan nog vara ute lite till (?). Tyvärr tyckte rådjurenn att de "fådda" från förra grannen såg läckra ut och åt upp alla knoppar innan de hann slå ut så där blev vi blåsta på den fägringen. Bättre lycka nästa år! I vinter ska de få övervintra på "ett säkert ställe" och sen får vi hoppas på ny fägring. Så är livet på landet.
Jag har gett mig in på Instagram också och fått nya "vänner" som visar fantastiska bilder från sin vardag. Lantliv från Island och USA. Bara så där. Men det är klart, namnar man man efter intresse så får man svar på samma sätt.

Ostmässa och konstutställning.

Hösten är här och sommaren har ställts in, dvs utemöbler, gräsklippare mm. Gräsmattan är full av gula löv och solen som ibland visar sig har mer och mer bråttom att försvinna bakom horisonten. Fåglarna äter sig mätta från fågelbordet för att klara natten och vintern. Vemodet lägger sig som en vår filt över tillvaron men förvissningen om att det ljusnar igen gör att man kämpar vidare. Det är ingen idé att klaga, det finns så mycket elände i världen som är mycket värre. Världen och Sverige har förändrat sig på så kort tid att man på något sätt inte känner igen sig längre. Vi gör vad vi kan härute i periferin, vi skänker pengar till hjälporganisationer och hoppas att det gör någon nytta. Vi är tacksamma för att vi har mat för dagen, tak över huvudet och inte minst, för att vi har varandra.
Nästa helg, 24-25 oktober är det Ostmässa och då ämnar jag ställa ut en del av mina tavlor till försäljning. Det är dags att skiljas från dem och hoppas att de finner nya väggar att hänga på. De finns just nu i min webbutik men säljs till mässpriser på Ostmässan. Här är adressen:

http://www.nordtorp-gammelgarden.se/

Jag finns...

...det är bara så att livet har fullt med annat i beredskap. Vi tar en dag i sänder, man kan väl inte annat, och våren närmar sig om än långsamt. Ateljén är färdig sedan en tid. Ibland hinner jag måla en stund och det är så rofyllt och stilla där. För några veckor sen satt jag där i den svala värmen och målade meditativt medan snöstormen rasade utanför. Jag har tom rinnande vatten till penseltvätt även om det inte kommer ifrån en kran i väggen. Nej, från en kran på en gammal 5-liters termos som Lae hade med sig vid skogsarbete för flera år sen. Här slängs inget, allt som kan komma till användning är bra att ha. Eller som en gammal kvinna sa: Jag kommer från en tid när man lagade det som gått sönder. Man slängde inget i onödan.
Tänk att grisarna och kalvarna bodde där jag nu sitter! Jag fångar dagen.
PS För den som vill se mina tavlor så kan det låta sig göras här:

http://www.nordtorp-gammelgarden.se/

Snickarglädje och kraftlöshet

Hela hösten har maken och jag snickrat på min blivande ateljé. Eftersom vi båda passerat bästföredatum så att säga så blir det korta men intensiva pass när det ska göras. En viss vana gör att det löper ganska smidigt men smärre missöden går inte att undvika. När tröttheten tar över så är det lätt att nästa trilla ihop eller snava på nån sladd som ligger i vägen. Nåväl, vårt terapiarbete har ingen deadline, den skapar vi själva men tanken var att det skulle vara färdigt under 2014. Våra välvilliga hjälpare ser till att vi inte skadar oss allvarligt och breder ut sina vingar lite då och då. Vi har inte fått fnatt, även om den klentrogne misstänker det utan vi är helt övertygade om att änglavakt existerar. Det känns tryggt men de hindrar oss inte att genomleva de erfarenheter som vi måste gå igenom för att bli hela som människor. För det är ju så, det vi inte fixar i detta livet får vi komma tillbaka och göra om i nästa liv. Snickeri ska vi nog inte behöva öva på mer, det finns nog annat på agendan. Men fint blir det. Ser fram mot nästa vernissage frampå vårkanten då alla är välkomna.

Så var det dags...

Nu kan man gå in och rösta på Årets Miljöhjälte 2014 i Borås. Vill Du rösta på mig?
Rösta På Eva-Karin genom att gå in på http://reward.borasem.se/ eller
sms:a ”reward eva-karin” till 72 456. (Kostnad ev. trafikavgift). Tack för Din röst!

Lyckan kommer...

Här har jag inte varit inne sedan i början av juni. Annat har kommit emellan som man säger. Sommaren medförde dessutom inga långa stunder vid datorn. Värmen var härlig men inte på andra våning med värme både från dator och sol. Nog om det. Här kommer nu nya sånger från andra våningen.
Jag blev uppringd förra veckan av en dam som presenterade sig som reklamansvarig på Borås Energi & Miljö. Någon gång i våras hade jag mest på skoj fyllt i ett formulär om hur miljömedveten jag var. Jag fick dessutom skriva ner allt jag gjorde för att spara på miljön. Eftersom jag aldrig slänger nåt i onödan eller i alla fall ofta ser ett nytt användningsområde för mig själv eller någon annan så var det tämligen enkelt att fylla i. Sen glömde jag bort det hela. Tills då förra veckan när jag fick det där samtalet. Jo, jag var en av 6 personer som tydligen var särskilt intressanta och som genererade till en sista uttagning att bli Årets Miljöhjälte i Borås. Så det kan bli. Jag känner mig oerhört hedrad och kommer med maken att den 19 september bli inbjuden för att övervara Miljögalan. Kanske skulle man köpa en lott också...man vet ju aldrig hur länge Lyckan varar.

Nationaldagsfirande 2014

Drygt 60 personer trängdes i Hembygdsstugan för att fira Nationaldag. Kaffe med dopp gick åt som smör i det solsken som lyste med sin frånvaro. Regnet strilade utanför men det var det ingen som tog notis om. Tal till nationen hölls av ordföranden, nationalsång sjöngs, Backabogänget spelade och alla hade lika trevligt som vanligt.

 

Medan gräset växte...

...så låg jag sjuk i hög feber. Även denna morgon vaknade jag blöt av svett och hade omväxlande under natten bytt nattlinne flera gånger. Ska detta elände aldrig ta slut? 38 gr igår kväll, Ipren vid läggdags och det skulle ju ur kroppen till sist. Jag har lovat mig själv att låta vaccinera mig till hösten mot influensa och även lunginflammation för säkerhets skull. Visserligen har jag börjat döstädning för länge sen men man vill ju vara med ett tag till. I trädgården hade allt exploderat och skulle det inte liknas vid en "gårdsskam" så krävdes extra krafter. Termometern visade 36 i morse, sagt och gjort, i med en Ipren och ut och jobba. Gårdagen hade ju medfört inköp av en hammock som skulle monteras och den som någon gång gjort det vet att det tar tid. Vi fixade det men var helt slut efteråt (kanske därav febern?). Idag provkördes den nyinköpta batterigående (Bäst i test) grästrimmern men det är tur att man behärskar trädgårdssax tillika lie för de kräver ingen uppladdning. Halvmessyrer är ingen hit men jag orkade inte mer. Maken försakade Travet för att fixa middagen när jag upptäckte att kl. var 17.00 och jag fortfarande inte var "färdig" med det jag hade föresatt mig. Jag erkänner att jag är en tidsoptimist. Maken brukar säga att den dan jag ska begravas så kommer jag inspringande efter kistan och säger att: vänta...jag ska bara...Men vi hann i alla fall plantera på familjegraven före Mors Dag!

Ett steg fram och tre tillbaka

Nu har jag legat sjuk i influensa i 9 dar och febern hoppar upp och ner. Ibland tror jag att den ger sig men det är bara önsketänkande.  Hostan har iallafall gett sig efter hjälp från grannens sparade hostmedicin och senare uttag av egen stark hostmedicin från apoteket. Under dessa dagar har jag plöjt igenom "Soldat med brutet gevär" av Wilhelm Moberg. En högst intressant läsning där man känner en viss samhörighet med soldatsonen Valter Svärd. Han vägrade bli soldat,  får Spanska sjukan men överlever och beskrivningen av hans feberyrande stämmer med min egen situation även om det är en annan influensa jag har. Jag ska inte klaga,  jag får inget sjukavdrag och jag har hela världen i min surfplatta med mig i sängen. Teknikens under går framåt men kroppastollen är densamma nu som då.  Kanske sjukdomen bara är en övning i tålamod?