Släktforskningens vedermödor

Min far (1910-1987) var som många andra mycket intresserad av släktforskning. Maken, som drabbats av samma åkomma, ångrar idag att han inte tog mera del i det hela medan han skjutsade far från Landsarkiv till församling till Landsarkiv osv. Far var som amatörarkeolog mm redan tidigt medveten om morgondagens tekniska underverk som skulle underlätta sökandet. Han fick uppleva "rullera" på biblioteket som var ett resultat av mormonernas längtan att få veta sitt ursprung. Nu kan man sitta vid sin läst...förlåt dator och bekvämt (?) slå upp den ena berättande sida efter den andra i Sveriges församlingsböcker, dödböcker, husförhörslängder, in-och utflyttningsböcker mm utan att gå ett steg, än mindre fara runt i obygderna och leta. Men det var i obygderna folket bodde och blev antecknade av prästerskapet. Det viktigaste då verkade vara om de hade nödvändiga kunskaper i den lutherska katekesen eller ej. Barn födda "utom äktenskapet" fick benämningen "oä" och trots att det inte finns några "oäkta barn" så blev det deras stämpel.
Människans behov av att veta sitt ursprung blir som att lägga pussel. Man blir jätteglad för varje bit man lyckas hitta. Drivkraften är väl också att det är en trygghet att veta sitt ursprung. Det gäller nog de flesta men alla har inte möjlighet att få veta. För att förstå framtiden måste man veta historien. Tack vare släktingars intresse från både min mors och fars sida så ligger mängder med information i tryggt förvar och väntar på att få läggas in i nästa släktregister (mitt). Det får anstå tills pensionsdagen infinner sig men som alla dagens pensionärer så kommer väl även jag att förvånas över att jag nån gång fick tid till att arbeta.