Bondens tid

Jag har precis sett färdigt filmen "Bondens tid på jorden" på TV. Vet inte för vilken gång i ordningen. Det är en naturdokumentär och handlar om Styrbjörn och Solveig Ejneby och deras praktiska och ideologiska kamp för att bevara ett stycke äldre, omistligt odlingslandskap, utanför Oskarshamn i Småland. Styrbjörns kamp är över, han dog i cancer och jag vet inte om någon har fortsatt hans verk. Jag är djupt rörd av hans möda eftersom jag är uppväxt i samma anda och liksom han tvingats se att utvecklingen har ändrat förutsättningarna för ett småskaligt jordbruk där man tar vara på den biologiska mångfalden. Tendenser finns att bromsa in och återgå till ekologisk odling men till vilket pris? Vem orkar dra lasset? Den moderna människan bilar genom landskapet och konstaterar liksom i förbigående att det är öppet än så länge. Men förbuskningen finns där och trädorna såvida det inte är stora ytor med tuktad gröda så långt ögat når. Byråkrater med sina papper och protokoll synar att markbrukaren inte överskrider sina befogenheter för då får de inte EU-bidrag.
Med vemod konstaterar jag det som Styrbjörn säger: En gång ska vi vara en av dem som levt för länge sen. Jag är i alla fall oerhört tacksam för att ha fått leva min barndom innan småjordbrukens tid var förbi. Det är de minnena som jag vill förmedla genom mina tavlor vars motiv ofta är hämtade från den tid då människan fortfarande levde i full symbios med Moder Jord. Att gå ut en ljus vårkväll ´Å se på gröen` är få förunnat, i alla fall inte den jäktande nutidsmänniskan.