2011 års julklapp lär ha varit Matkassen. Ett lovvärt initiativ för den jäktade nutidsmänniskan med hysteriskt hungrig familj ivrigt väntande på att maten ska stå på bordet. Råvaror och recept bekvämt levererat vid dörren en dag i veckan. Jag minns min barndom (längesen) när mamma Karin beställde varor från Konsum genom telefonkontakt. Frånvaro av egen bil eller ens körkort av någon i familjen uteslöt all annan möjlighet. Bodde man på vischan så gällde det att få sina förnödenheter hemkört, så att säga. Hem kom f.ö. lumpsamlare, korgmakare, drickabil, fiskbil, bokförsäljare (vem minns inte Moses), smågrisleverantör, mjölkbil, veterinär och till sist även slaktbil etc etc. När Konsums varubil upphörde att komma seglade Öbergs från Svenljunga in på scenen. Först med lucka som öppnades vid "aktern" och man stod som i en utomhusbutik och handlade. Senare kom lyxvarianten där man fick stiga in i butiken och välja själv i minisjälvplockningsutbudet. Ett stort steg för en liten mänsklighet.
Jag kan ännu höra mammas röst från trappan där telefonen fanns: ett kilo strö, ett kilo bit, 4 kg mjöl mm. Jag tror att tidningarna Allas Veckotidning och Hela Världen nådde hemmet med samma leverantör. Vid ett tillfälle skulle det bakas pepparkakor. Julen närmade sig och när mamma hällde i mjölet som sista ingrediens efter kryddorna mm så dök en knopp från en vikt ner i degen. Vetemjölspåsen hade varit tejpad vid leveransen men det var inget man brydde sig om. Sånt fick man finna sig i om man hörde till "bonnturen". Mor ringde till Konsum och berättade att hon hittat knoppen i mjölet. "Jaså, var det där den hamnade!" fick hon till svar. Som plåster på såren fick hon nya ingredienser till pepparkaksbaket om jag minns rätt.
Konsum på den tiden hade så att säga inte rent mjöl i påsen. Så inte heller idag efter att ha hört Konflikt (P1) i lördags: "Om modernt slaveri i Sverige - och storföretagens flykt från ansvar. Randi Mossige-Norheim berättar historien om polistillslag mot salladsfabriken med anställda utan arbetstillstånd, usel arbetsmiljö och slavlöner. Samma fabrik som leverar lunchmat till SAS, SJ och Coops affärer, företag med etiska riktlinjer som stolt predikar socialt ansvar. Hör ansvariga, utsatta och en amerikansk före detta arbetsmarknadsminister om en ny arbetsmarknad, PR-tricks och det mänskliga priset för en billig macka."
Men det är en annan, mycket värre, historia.
Jag kan ännu höra mammas röst från trappan där telefonen fanns: ett kilo strö, ett kilo bit, 4 kg mjöl mm. Jag tror att tidningarna Allas Veckotidning och Hela Världen nådde hemmet med samma leverantör. Vid ett tillfälle skulle det bakas pepparkakor. Julen närmade sig och när mamma hällde i mjölet som sista ingrediens efter kryddorna mm så dök en knopp från en vikt ner i degen. Vetemjölspåsen hade varit tejpad vid leveransen men det var inget man brydde sig om. Sånt fick man finna sig i om man hörde till "bonnturen". Mor ringde till Konsum och berättade att hon hittat knoppen i mjölet. "Jaså, var det där den hamnade!" fick hon till svar. Som plåster på såren fick hon nya ingredienser till pepparkaksbaket om jag minns rätt.
Konsum på den tiden hade så att säga inte rent mjöl i påsen. Så inte heller idag efter att ha hört Konflikt (P1) i lördags: "Om modernt slaveri i Sverige - och storföretagens flykt från ansvar. Randi Mossige-Norheim berättar historien om polistillslag mot salladsfabriken med anställda utan arbetstillstånd, usel arbetsmiljö och slavlöner. Samma fabrik som leverar lunchmat till SAS, SJ och Coops affärer, företag med etiska riktlinjer som stolt predikar socialt ansvar. Hör ansvariga, utsatta och en amerikansk före detta arbetsmarknadsminister om en ny arbetsmarknad, PR-tricks och det mänskliga priset för en billig macka."
Men det är en annan, mycket värre, historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar