Gårdagskvällens risgrynsgröt fick som vanligt koka nästan dubbelt så länge som receptet anvisade. Trots betydligt mindre mjölk än det påbjudna. Det tokiga receptet på grötpåsarna har envist tryckts upp så länge jag minns och jag kan höra mammas röst på julaftonskvällar:" I måste sätta på grôten mesamma annars blir den aldri färdi." Risgrynsgröten är en gammal sedvänja i Krantzfamiljen att ätas på Trettondagsafton eller dagen efter. Fint ska det vara och därför inmundigas detta på gamla GrönaAnna-tallrikarfrån Rörstrands som svärfar för länge sedan hade med sig. De var arv efter föregående generation och han meddelade samtidigt: Visa dom inte för nån. Då tycker de att jag kommer dragandes med gammalt skräp. Med i "skräpet" fanns en fin kaffeservis med alpblommor som motiv samt ett stort fat "Birgitta" från Rörstrands vilket nu får härbärgera gröten vid dukningen. Så fungerar generationsskiften. Varannan generation uppskattar och varannan tycker det är skräp. Inte undra på att antikaffärerna blomstrar.Nåväl, i Solrumsfönstret upptäcktes en märklig tilldragelse. Den amaryllis som inköptes före jul och blommade på alltför korta stjälkar hade plötsligt fått en tredje stängel som minsann ränt iväg och blivit dubbelt så lång som de övriga. Man får ta vara på glädjeämnena när dom dyker upp. Små under sker ständigt i det tysta och det gäller att vara uppmärksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar